fredag 22 maj 2020

Svensk fartfylld space opera

Oskar Källners författarkarriär har gått rakt uppåt under ett antal års tid. Och han har jobbat hårt för det, med både barnböcker, ungdomsromaner och noveller från egen penna. Dessutom har han översatt Lovecrafts noveller, H.G. Wells Tidsmaskinen och publicerat antologier med både egnas och andras texter.

Nu har han landat science fiction-serien Imperiets Arvingar på Rabén & Sjögren, där han står för texten medan Karl Johnsson, känd bland annat som illustratör för utmärkta Vei, står för bilderna. Två delar i serien har precis landat på bokdiskarna: Bortförda samt Järnrosen.



I böckerna lär vi känna Alice och Elias, två syskon vars mamma inledningsvis försvinner. Just dessa scener ter sig tämligen realistiska och otäcka, och barnens tankar om försvinnandet och varför polisen tar deras pappa är klarsynta och kanske till och med brådmogna. Misstankarna riktas snart mot pappan i familjen och när polisen hämtar honom får barnen nog och rymmer. Syskonen är två sympatiska tonåringar vilka är lätta att identifiera sig med. Alice är något truligare och med mer motstånd till vad som sker, medan Elias är lite mer öppen.

Genom en serie förvecklingar, tar handlingen snart språnget ut i rymden där de båda hamnar på rymdskeppet Stillheten och lär känna dess besättning, ett persongalleri bestående av mer eller mindre människoliknande varelser. Det planteras många trådar som får förmodas få löpa genom serien innan de besvaras. Några av de frön som planterats i del ett följs upp redan i del två – andra inte, men svaren lämnas till kommande böcker. Några frågor som infinner sig berörs under läsningens gång, vilket får det att kännas som om världsbygget är stabilt och att det finns mycket under ytan. Vi har ett fallet gammalt rymdimperium, en mängd olika arter i konflikt med varandra, barnens acklimatisering till deras nya förhållanden – vilket de kan sägas klara mycket bra, men så är det också space opera vi pratar om.


Berättelsens bakland skymtas här och var, vi får hela tiden ledtrådar även om mycket fortfarande är ett mysterium. Sådant kittlar fantasin och man kan inte låta bli att undra över vad som hänt Imperiet (som inte verkar vara samma elaka konstruktion som i George Lucas rymdsaga). Någon plotpoint, som innebörden av en vaggvisa, syns för läsaren långt innan det går upp för huvudpersonerna vilket känns lite synd.

Inledningsvis hakade jag upp mig lite på något jag kände igen från Mikael Niemis sf-novellsamling Svålhålet, där någon funderar över hur man kan döpa en planet efter jord. Just detta återkommer också någon gång under berättelsens gång. Andra fenomen tillkommer som sig bör – som Star Trek-fenomenet att alla kan prata med och förstå varandra, även om lösningen i Imperiets arvingar skiljer sig från tekniken i Star Trek. Vi får även läsa om stjärnportar, hyperrymden, en märklig kraft och underliga xenomorfer som känns ganska egensinniga. Inget banbrytande med andra ord, utan välbekant och tryggt.

Precis som i den mesta annan space opera ligger inte huvudfokus vid tekniken och vetenskapen, utan vid en fartfylld historia där rymden utgör kulissen och skådeplatsen. Samma berättarglädje kunde man t ex se häromåret i Ted Kjellssons svenska science fictionfilm Ensamma i rymden. Det är väldigt tillfredsställande att se att svensk sf mår så bra just nu.

Källners vapendragare Karl Johnssons bilder är stämningsfyllda och serieaktiga. De till och med presenteras i serierutor om helsidor på vissa ställen, ett trevligt grepp som illustrerar delar av handlingen vi precis fått ta del av. Rymdskepp och rymdvarelser är snyggt designade. Vissa för tankarna till Star Wars och Farscape, utan att för den skull vara kopior. Det talar för i vilken klass Imperiets arvingar rör sig i.

Språket är rappt och snabbläst, och precis lagom spännande, det passar målgruppen mycket väl. Man vill veta hur historien utvecklar sig. Den som tidigare följt Oskar Källners karriär kommer att känna igen sig, men i Imperiets arvingar har han ökat några snäpp. Och det är bra, mycket bra. Berättelsens driv och berättarglädje kommer med största sannolikhet att locka in en stor skara läsare till genren.

Betyg: Fyra av fem Spelgalningar