Det ska villigt erkännas att jag inte läst jättemycket Wonder Womanserier, och kanske underlättar det att inte ha stenkoll på hennes serietidning i de fall de ändrat något vid bytet av medium. Å andra sidan brukar jag inte ha några större problem med omskrivningar med några få undantag (host, Deadpool i Wolverine). Så med risk för att inte ha full koll på Wonder Womans bakgrundshistoria: det här var en lysande film.
Historien börjar i nutid, där Diana (Wonder Womans alter ego) får ett gammalt fotooriginal levererat till sig i en väska. Det är Bruce Wayne som ligger bakom leveransen av fotot (vilket egentligen inte betyder något för berättelsen i den här filmen, men det ska ju byggas på det gemensamma filmuniversat), som föreställer Wonder Woman tillsammans med några män vid tiden för det första världskriget. Detta leder henne in på en vandring längs minnenas allé, vilket blir den historia vi får följa: från Dianas första år som barn på Themyscira till det första världskrigets skyttegravar. Actionscenerna är magnifika och använder sig en del av slowmotion, men inte så att det blir för mycket. Berättelsen är fängslande, med delar humor, allvar och action. Regissören Patty Jenkins behärskar alla dessa bitar väl. Min oro inför filmen, med tanke på hur undermåliga tidigare DCU-filmer varit, visade sig obefogad. Jag skulle drista mig till att säga att det här är den första DCU-filmen som är bra på riktigt, även om Suicide Squad hade sina stunder.
Gal Gadot var som klippt och skuren för huvudrollen (Hon var för övrigt ett av de få bra inslagen i det gigantiska magplasket Superman vs Batman), med både självsäkerhet, styrka och humor. Ett perfekt val för att spela amasonprinsessan. Även övriga roller kändes väl besatta.
Det här är en film jag kommer att se om. Kanske redan på bio.
Betyg: Fyra Spelgalningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar