En av de första sakerna jag slås av när jag läser Hans
Olssons roman King’s Hope är parallellerna med Stephen Kings Maratonmarschen
eller Suzanne Collins Hungerspelen, fast skillnaden är att istället för att
springa eller slåss får karaktärerna visa sin skicklighet vid pokerbordet. Den
som blir utslagen ur turneringen förs bort för att avrättas. Pistolskotten ekar
genom berättelsen.
King’s Hope är en totalt osannolik historia (på samma sätt som
Maratonmarcshen), men samtidigt en bladvändare. Jag finner ett stort nöje i att
läsa de välskrivna pokerpartierna, även om jag ibland kan känna att deltagarna
agerar lite märkligt med sitt sätt att spela. Det förtar dock inte spänningen,
för det finns ett tydligt driv där jag som läsare vill veta vad som händer sedan.
Allt är dock inte poker. Mellan partierna utspelas andra scener, av vilka ett antal skulle ha kunnat strykas. De för inte alltid handlingen framåt, men jag antar att de finns med för att ge en djupare bild av vilka deltagarna är. Jag är dock inte helt säker på att det behövs, och jag personligen finner att jag vill skynda förbi dessa partier för att få veta hur nästa pokeromgång går. Detsamma gäller en rätt schablonartad sexscen som jag fann styltig och väldigt osexig, men som visade sig bryta mot mönstret lite.
Jag har också inledningsvis mycket svårt för att
kortsymbolerna skrivs ut i löptexten, istället för kortnamnen. Det stör lite,
men allt eftersom läsningen fortskrider märker jag av det mindre och mindre.
King’s Hope är en framtidsroman med tydliga dystopiska
inslag. Huvudpersonen Peter Norrqvist är en av de 10.000 deltagarna som alla
hoppas bli den ensamma vinnaren. Det innebär att övriga 9999 deltagare kommer
att avrättas då de förlorar. Med i tävlingen är också Korhart, en tidigare
vinnare som oväntat ställer upp igen. Men varför?
Andra frågor infinner sig också, som varför så många
frivilligt ställer upp i tävlingen? Olsson besvarar dock detta på ett för romanen
tillfredsställande sätt, även om de dystopiska inslagen inte når samma höjder
som spänningsmomenten. För det är i spänningsmomenten som berättelsens styrka
ligger, handlingen får mig att vilja läsa vidare. Parallellerna till King och
Collins är tydliga men utan att det känns som en kopia. Som spänningsroman är
Hans Olssons roman utmärkt.
Betyg: Tre spelgalningar av fem möjliga.
