fredag 8 september 2017

Spelrecension: Santorini

Santorini
Roxley

”Learn in in 30 seconds, play it for life!” skryter tillverkarna med, lite som Othello. Och det är verkligen enkla regler. Reglerna för grundspelet utgör typ en kolumn i regelhäftet. Du läser dem på under en minut och kan sedan börja spela.

Själva spelet går ut på att flytta en av dina byggare varje omgång, bygga hus i våningar, och vara den första att ta sig upp på den tredje våningen på valfritt hus. Du får bara klättra ett steg uppåt per omgång. Det är dock inte så lätt som det verkar, för det är ganska mycket taktik och grubblerier. När du bygger får du placera en husbit på valfri ruta runtom dig på det fem gånger fem rutor stora spelbrädet. Du kan också välja att placera ut en dome, vilka endast kan placeras ut på den tredje våningen. När du sätter en dome på toppen av en byggnad, kan ingen ställa sig där. På så vis kan du förhindra motspelaren från att vinna.
Spelet är kul och lagom enkelt för hela familjen att spela. Dessutom är det visuellt riktigt snyggt, med idel 3D-element, precis som i borgbyggarspelet Castellan. Husen är gjutna i plast, och brädet du bygger på står på en plastklippa ovanpå havsbrädet. Figurerna är också mycket snygga och påminner lite om figurerna från Arcadia Quest, det vill säga överdimensionerade huvuden på små kroppar. Vill du få dem extra snygga går de också att måla.

Spelet kan efter några omgångar utökas med gudaförmågor. Gudaförmågorna hittar du på medföljande kort, och med dessa får du tillgång till nya speltekniska förmågor; det kan vara att gå flera steg, att bygga två gånger, eller att byta plats med en av motspelarens pjäser, bara för att nämna några av de trettio olika förmågor som följer med i spelet. Med gudaförmågorna blir spelet något mer dynamiskt, och kan skilja sig åt från gång till gång. När det gäller gudakorten har spelmakarna valt att låta en spelare välja båda gudakorten, medan dennes motspelare istället får välja vilket av de båda korten hen vill ha. Spelaren som valde de båda korten får ta det som blir över. Det är en kul och lite annorlunda idé.

Santorini är främst ett spel för två spelare. Detta konstateras också i regelhäftet, men spelmakarna har ändå valt att lägga till regler för tre respektive fyra spelare. Efter några provomgångar kan vi bara konstatera att rekommendationen för två spelare är helt korrekt. Det är betydligt roligare på två.

Något som också förtjänar att nämnas är att Santorini bygger på en mycket framgångsrik Kickstarter, spelet fick över 7.000 backare och drog in över 700.000 dollar, av 85.000 begärda. Kickstarterutgåvan av spelet innehöll också en expansion som säljs separat i handeln. Kickstartern var verkligen professionellt gjord, och utlovade ett fantastiskt spel. Nu kan jag väl inte tycka att Santorini är fantastiskt, utan snarare lite småtrevligt. Det är snabbspelat, enkelt och lite klurigt, men det är inget nytt beroendeframkallande Carcassonne, och devisen ”Learn it in 30 seconds, play it for life.” är väl inte riktigt sann utan stämmer bättre på t ex Othello som har en liknande premiss.

Sammantaget är Santorini ett helt okej spel, som med fördel spelas med gudaförmågorna istället för utan. Gudaförmågorna gör nämligen inte spelet särskilt mycket mer komplicerat, men däremot mer varierat och intressant. Spelet torde passa dem som gillar kluriga spel, men som ändå går snabbt att spela. Särskilt spännande borde det vara för de lite yngre barnen, runt 7-8 år. Även om spelet är på engelska, så är det försvinnande lite text. Korten med gudaförmågorna är öppna, så det är lätt att hjälpa den som saknar kunskaperna. Du kan dessutom enkelt förklara spelets regler för barnen. Det är lite som tillverkarna säger; det tar ungefär trettio sekunder.

Betyg: 3 Spelgalningar


Daniel Lehto