Spelrecension: Santorini

Santorini

Roxley

”Learn in in 30 seconds, play it for life!” skryter tillverkarna med, lite som Othello. Och det är verkligen enkla regler. Reglerna för grundspelet utgör typ en kolumn i regelhäftet. Du läser dem på under en minut och kan sedan börja spela.

Själva spelet går ut på att flytta en av dina byggare varje omgång, bygga hus i våningar, och vara den första att ta sig upp på den tredje våningen på valfritt hus. Du får bara klättra ett steg uppåt per omgång. Det är dock inte så lätt som det verkar, för det är ganska mycket taktik och grubblerier. När du bygger får du placera en husbit på valfri ruta runtom dig på det fem gånger fem rutor stora spelbrädet. Du kan också välja att placera ut en dome, vilka endast kan placeras ut på den tredje våningen. När du sätter en dome på toppen av en byggnad, kan ingen ställa sig där. På så vis kan du förhindra motspelaren från att vinna.

Spelet är kul och lagom enkelt för hela familjen att spela. Dessutom är det visuellt riktigt snyggt, med idel 3D-element, precis som i borgbyggarspelet Castellan. Husen är gjutna i plast, och brädet du bygger på står på en plastklippa ovanpå havsbrädet. Figurerna är också mycket snygga och påminner lite om figurerna från Arcadia Quest, det vill säga överdimensionerade huvuden på små kroppar. Vill du få dem extra snygga går de också att måla.

Spelet kan efter några omgångar utökas med gudaförmågor. Gudaförmågorna hittar du på medföljande kort, och med dessa får du tillgång till nya speltekniska förmågor; det kan vara att gå flera steg, att bygga två gånger, eller att byta plats med en av motspelarens pjäser, bara för att nämna några av de trettio olika förmågor som följer med i spelet. Med gudaförmågorna blir spelet något mer dynamiskt, och kan skilja sig åt från gång till gång. När det gäller gudakorten har spelmakarna valt att låta en spelare välja båda gudakorten, medan dennes motspelare istället får välja vilket av de båda korten hen vill ha. Spelaren som valde de båda korten får ta det som blir över. Det är en kul och lite annorlunda idé.

Santorini är främst ett spel för två spelare. Detta konstateras också i regelhäftet, men spelmakarna har ändå valt att lägga till regler för tre respektive fyra spelare. Efter några provomgångar kan vi bara konstatera att rekommendationen för två spelare är helt korrekt. Det är betydligt roligare på två.

Något som också förtjänar att nämnas är att Santorini bygger på en mycket framgångsrik Kickstarter, spelet fick över 7.000 backare och drog in över 700.000 dollar, av 85.000 begärda. Kickstarterutgåvan av spelet innehöll också en expansion som säljs separat i handeln. Kickstartern var verkligen professionellt gjord, och utlovade ett fantastiskt spel. Nu kan jag väl inte tycka att Santorini är fantastiskt, utan snarare lite småtrevligt. Det är snabbspelat, enkelt och lite klurigt, men det är inget nytt beroendeframkallande Carcassonne, och devisen ”Learn it in 30 seconds, play it for life.” är väl inte riktigt sann utan stämmer bättre på t ex Othello som har en liknande premiss.

Sammantaget är Santorini ett helt okej spel, som med fördel spelas med gudaförmågorna istället för utan. Gudaförmågorna gör nämligen inte spelet särskilt mycket mer komplicerat, men däremot mer varierat och intressant. Spelet torde passa dem som gillar kluriga spel, men som ändå går snabbt att spela. Särskilt spännande borde det vara för de lite yngre barnen, runt 7-8 år. Även om spelet är på engelska, så är det försvinnande lite text. Korten med gudaförmågorna är öppna, så det är lätt att hjälpa den som saknar kunskaperna. Du kan dessutom enkelt förklara spelets regler för barnen. Det är lite som tillverkarna säger; det tar ungefär trettio sekunder.

Betyg: 3 Spelgalningar

Daniel Lehto

Spelrecension: Carcassonne Star Wars Edition

Det omåttligt populära och trevliga brickläggarspelet Carcassonne har fått ett antal avknoppningar genom åren, med lite varierande resultat, och nu har turen kommit till en licensprodukt på Star Wars-tema. Brickorna är rymdbitar och på dessa finns delar av den klassiska terrängen från grundspelet i ny tappning. Istället för vägar är det rymdleder, istället för kyrkor är det planeter och istället för slätter är det öppen rymd. Rymden får du dock inga poäng för i Star Wars Carcassonne, det finns alltså ingen motsvarighet till bönder.

Men det inte är Star Wars utan krig, så naturligtvis kan du slåss med dina meeples och jaga bort motståndarna från attraktiva områden. Själva stridsfunktionen är enkel och innebär att du och motståndaren slår tärning och eventuellt lägger till bonusar man kan få beroende på vilka symboler som finns på brickorna.

Det är ett trevligt spel, och även om brickorna är rätt fula (jag tänker på hyperrymdslederna) så är det riktigt kul. Motiverar detta spel till ett köp om du redan har grundspelet? Ja, det låter jag vara osagt, men för en Star Warsnörd som mig så var det ett givet köp. Jag hade förvisso hellre sett att spelet tilldrog sig på exempelvis Tatooine och att man skrotade rymdtemat. Men detta fungerar också helt klart.

Betyg: 4 av 5 Spelgalningar

Köp spelet hos Collector's Point.

Spelrecension: Mysterium

Mysterium är ett samarbetsspel där en av spelarna tar på sig rollen av en osalig ande som vill få hjälp att komma till ro, och de andra spelarna tar på sig rollen av medium som ska hjälpa anden att avslöja den mördare som bragte denne om livet. Naturligtvis får det inte vara för enkelt, så på klassiskt andemanér är ledtrådarna anden kan ge begränsat till diffusa bilder, om du tänker Dixit så tänker du alldeles rätt. Genom att associera på rätt sätt ska spelarna genom bilderna anden förmedlar till slut avslöja mördaren, mordplatsen och ordvapnet - lite som i en avancerad variant av klassikern Cluedo.

Mysterium kan spelas i olika svårighetsgrader, där anden dels har möjlighet att byta kort, och att man dels lägger ut olika många ledtrådskort (där bara några är rätt, givetvis). Hur svårt spelet är beror till stor del på hur väl man känner varandra, för det gäller att associera likadant som anden för att avslöja mördaren.

Då Mysterium är ett samarbetsspel där spelarna vinner eller förlorar tillsammans, får spelarna samarbeta och hjälpa varandra att tolka de visioner (kort) de fått. Det vill säga, ända till den sista fasen i spelet då spelarna alla har fått fram var sitt alternativ på gärningsman, plats och mordvapen. Bara ett av dessa alternativ är rätt. Och beroende på hur väl det gått i spelet tidigare, får spelarna komma med sina gissningar efter att ha fått se ett antal av de sista ledtrådskorten: de med låg poäng måste gissa redan efter det första kortet, medan de med hög poäng får se alla tre. I denna fas får spelarna inte prata med varandra. Den grupp som fått flest röster är den som spelarna tror är rätt. Observera att spelarna kan vara oense, eller att två eller fler grupper kan få lika många röster. I så fall är det spelaren som har högst poäng från tidigare fas som får fälla avgörandet. Är valet rätt, vinner spelarna och anden får ro. Om inte, ja då förlorar de allihop, inklusive anden.

Spelet är mycket trevligt och bjuder på en del skratt och överraskningar. Det är väldigt snygga komponenter i spelet det kommer att bjuda in till flera trevliga omgångar. Om du dessutom gillar spel som Dixit, är detta nästan garanterat något för dig.

Daniels betyg: Fyra spelgalningar
Julias betyg: Fyra spelgalningar

Spelrecension: Dixit Jinx

Dixit Jinx! Enkelt, snabbt och underhållande. Kul variant på vanliga Dixit, och framförallt snabbare. Du lägger upp korten i en kvadrat med 3x3 kort, och drar sedan ytterligare ett kort, denna gång från en hög med nio stycken positionskort som visar vilket av de 3x3 korten du ska beskriva. Sedan gäller det för de andra spelarna att illa kvickt peka ut rätt kort. Alla måste peka på något, men det får bara finnas en spelare per kort, så det gäller att vara snabb...

Dixit Jinx tar en minut att lära sig, och erbjuder många roliga spelsessioner. Det är lagom klurigt och i och med att det är en typ av associationsspel så blir ingen spelomgång den andra lik. Passar utmärkt på festen, som snabbspel mellan konventsarrangemangen eller varför inte att spela på rasterna i plugget, då det är väldigt snabbspelat.

Daniels betyg: 3 spelgalningar av 5 möjliga
Julias betyg: 4 spelgalningar av 5 möjliga

Spelrecension: Castellan

Från Steve Jackson Games kommer Castellan, ett visuellt tilltalande spel med en lika enkel som sinnrik spelmekanik. Genom att bygga murar mellan torn ska du inmuta delar av riddarborgen för dig själv. Poäng får man för varje torn som omger ens inmutningar. Inmutningar får du genom att placera ut torn i din egen färg i de områden du färdigställt i borgen. Ett område räknas som färdigställt när det är helt omgärdat av murar och torn. För att göra ett drag har du till ditt förfogande ett antal kort med olika symboler på; långa murar, korta murar eller torn (ja, och även symbol för att dra extra kort). När du spelar ut ett kort får du ta motsvarande borgbitar och använda dem i ert bygge. Du får spela så många kort du vill, men får bara dra ett nytt från din begränsade mängd med kort. Både du och din motspelare har en identisk uppsättning, vilket gör att du på förhand vet vilka kort som finns att tillgå - men inte i vilken ordning du kommer att dra dem. Spelet är slut då alla kort är utspelade, då har också alla borgbitar gått åt och det är dags för poängräkning.

Grundspelet (blått/rött) är avsett för två spelare men möjligheten att spela på upp till fyra finns om man köper ett extra set - detta med gula och gröna pjäser till skillnad mot startlådans blå och röda. Spelet skiljer sig regelmässigt inte åt något på fler spelare, men det blir något svårare att planera sina drag och därför delvis ett annat spel.

Castellan är ett trevligt spel som går fort att spela. Det riktar sig till dig som vill spela med dina barn, eller till dig som har lite bråttom men ändå tycker om att spela. Det kan tilltala dem som gillar brickläggningsspel som exempelvis Carcassonne. De mycket fina borgbitarna i plast ger spelet en trevlig extra dimension som nog tilltalar de yngre. Det är heller inte svårt att sätta sig in i. Du läser reglerna på några minuter och sedan förklarar du dem ännu snabbare för din motspelare.

Daniels betyg: tre spelgalningar av fem möjliga.
Julias betyg: fyra spelgalningar av fem möjliga.