Santorini
Roxley
”Learn in in 30 seconds, play it for life!” skryter
tillverkarna med, lite som Othello. Och det är verkligen enkla regler. Reglerna
för grundspelet utgör typ en kolumn i regelhäftet. Du läser dem på under en
minut och kan sedan börja spela.
Själva spelet går ut på att flytta en av dina byggare varje
omgång, bygga hus i våningar, och vara den första att ta sig upp på den tredje
våningen på valfritt hus. Du får bara klättra ett steg uppåt per omgång. Det är
dock inte så lätt som det verkar, för det är ganska mycket taktik och
grubblerier. När du bygger får du placera en husbit på valfri ruta runtom dig på
det fem gånger fem rutor stora spelbrädet. Du kan också välja att placera ut en
dome, vilka endast kan placeras ut på den tredje våningen. När du sätter en
dome på toppen av en byggnad, kan ingen ställa sig där. På så vis kan du
förhindra motspelaren från att vinna.
Spelet är kul och lagom enkelt för hela familjen att spela.
Dessutom är det visuellt riktigt snyggt, med idel 3D-element, precis som i
borgbyggarspelet Castellan. Husen är gjutna i plast, och brädet du bygger på
står på en plastklippa ovanpå havsbrädet. Figurerna är också mycket snygga och
påminner lite om figurerna från Arcadia Quest, det vill säga överdimensionerade
huvuden på små kroppar. Vill du få dem extra snygga går de också att måla.
Spelet kan efter några omgångar utökas med gudaförmågor.
Gudaförmågorna hittar du på medföljande kort, och med dessa får du tillgång
till nya speltekniska förmågor; det kan vara att gå flera steg, att bygga två
gånger, eller att byta plats med en av motspelarens pjäser, bara för att nämna
några av de trettio olika förmågor som följer med i spelet. Med gudaförmågorna
blir spelet något mer dynamiskt, och kan skilja sig åt från gång till gång. När
det gäller gudakorten har spelmakarna valt att låta en spelare välja båda
gudakorten, medan dennes motspelare istället får välja vilket av de båda korten
hen vill ha. Spelaren som valde de båda korten får ta det som blir över. Det är
en kul och lite annorlunda idé.
Santorini är främst ett spel för två spelare. Detta
konstateras också i regelhäftet, men spelmakarna har ändå valt att lägga till
regler för tre respektive fyra spelare. Efter några provomgångar kan vi bara
konstatera att rekommendationen för två spelare är helt korrekt. Det är
betydligt roligare på två.
Något som också förtjänar att nämnas är att Santorini bygger
på en mycket framgångsrik Kickstarter, spelet fick över 7.000 backare och drog
in över 700.000 dollar, av 85.000 begärda. Kickstarterutgåvan av spelet
innehöll också en expansion som säljs separat i handeln. Kickstartern var verkligen
professionellt gjord, och utlovade ett fantastiskt spel. Nu kan jag väl inte
tycka att Santorini är fantastiskt, utan snarare lite småtrevligt. Det är
snabbspelat, enkelt och lite klurigt, men det är inget nytt beroendeframkallande
Carcassonne, och devisen ”Learn it in 30 seconds, play it for life.” är väl
inte riktigt sann utan stämmer bättre på t ex Othello som har en liknande
premiss.
Sammantaget är Santorini ett helt okej spel, som med fördel
spelas med gudaförmågorna istället för utan. Gudaförmågorna gör nämligen inte
spelet särskilt mycket mer komplicerat, men däremot mer varierat och
intressant. Spelet torde passa dem som gillar kluriga spel, men som ändå går
snabbt att spela. Särskilt spännande borde det vara för de lite yngre barnen,
runt 7-8 år. Även om spelet är på engelska, så är det försvinnande lite text.
Korten med gudaförmågorna är öppna, så det är lätt att hjälpa den som saknar
kunskaperna. Du kan dessutom enkelt förklara spelets regler för barnen. Det är
lite som tillverkarna säger; det tar ungefär trettio sekunder.
Betyg: 3 Spelgalningar
Daniel Lehto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar