Svensk fartfylld space opera

Oskar Källners författarkarriär har gått rakt uppåt under ett antal års tid. Och han har jobbat hårt för det, med både barnböcker, ungdomsromaner och noveller från egen penna. Dessutom har han översatt Lovecrafts noveller, H.G. Wells Tidsmaskinen och publicerat antologier med både egnas och andras texter.

Nu har han landat science fiction-serien Imperiets Arvingar på Rabén & Sjögren, där han står för texten medan Karl Johnsson, känd bland annat som illustratör för utmärkta Vei, står för bilderna. Två delar i serien har precis landat på bokdiskarna: Bortförda samt Järnrosen.

I böckerna lär vi känna Alice och Elias, två syskon vars mamma inledningsvis försvinner. Just dessa scener ter sig tämligen realistiska och otäcka, och barnens tankar om försvinnandet och varför polisen tar deras pappa är klarsynta och kanske till och med brådmogna. Misstankarna riktas snart mot pappan i familjen och när polisen hämtar honom får barnen nog och rymmer. Syskonen är två sympatiska tonåringar vilka är lätta att identifiera sig med. Alice är något truligare och med mer motstånd till vad som sker, medan Elias är lite mer öppen.

Genom en serie förvecklingar, tar handlingen snart språnget ut i rymden där de båda hamnar på rymdskeppet Stillheten och lär känna dess besättning, ett persongalleri bestående av mer eller mindre människoliknande varelser. Det planteras många trådar som får förmodas få löpa genom serien innan de besvaras. Några av de frön som planterats i del ett följs upp redan i del två – andra inte, men svaren lämnas till kommande böcker. Några frågor som infinner sig berörs under läsningens gång, vilket får det att kännas som om världsbygget är stabilt och att det finns mycket under ytan. Vi har ett fallet gammalt rymdimperium, en mängd olika arter i konflikt med varandra, barnens acklimatisering till deras nya förhållanden – vilket de kan sägas klara mycket bra, men så är det också space opera vi pratar om.

Berättelsens bakland skymtas här och var, vi får hela tiden ledtrådar även om mycket fortfarande är ett mysterium. Sådant kittlar fantasin och man kan inte låta bli att undra över vad som hänt Imperiet (som inte verkar vara samma elaka konstruktion som i George Lucas rymdsaga). Någon plotpoint, som innebörden av en vaggvisa, syns för läsaren långt innan det går upp för huvudpersonerna vilket känns lite synd.

Inledningsvis hakade jag upp mig lite på något jag kände igen från Mikael Niemis sf-novellsamling Svålhålet, där någon funderar över hur man kan döpa en planet efter jord. Just detta återkommer också någon gång under berättelsens gång. Andra fenomen tillkommer som sig bör – som Star Trek-fenomenet att alla kan prata med och förstå varandra, även om lösningen i Imperiets arvingar skiljer sig från tekniken i Star Trek. Vi får även läsa om stjärnportar, hyperrymden, en märklig kraft och underliga xenomorfer som känns ganska egensinniga. Inget banbrytande med andra ord, utan välbekant och tryggt.

Precis som i den mesta annan space opera ligger inte huvudfokus vid tekniken och vetenskapen, utan vid en fartfylld historia där rymden utgör kulissen och skådeplatsen. Samma berättarglädje kunde man t ex se häromåret i Ted Kjellssons svenska science fictionfilm Ensamma i rymden. Det är väldigt tillfredsställande att se att svensk sf mår så bra just nu.

Källners vapendragare Karl Johnssons bilder är stämningsfyllda och serieaktiga. De till och med presenteras i serierutor om helsidor på vissa ställen, ett trevligt grepp som illustrerar delar av handlingen vi precis fått ta del av. Rymdskepp och rymdvarelser är snyggt designade. Vissa för tankarna till Star Wars och Farscape, utan att för den skull vara kopior. Det talar för i vilken klass Imperiets arvingar rör sig i.

Språket är rappt och snabbläst, och precis lagom spännande, det passar målgruppen mycket väl. Man vill veta hur historien utvecklar sig. Den som tidigare följt Oskar Källners karriär kommer att känna igen sig, men i Imperiets arvingar har han ökat några snäpp. Och det är bra, mycket bra. Berättelsens driv och berättarglädje kommer med största sannolikhet att locka in en stor skara läsare till genren.

Betyg: Fyra av fem Spelgalningar

Spelrecension: State of Wonder

State of Wonder är ett kortspel där du precis som i Magic the Gathering ska spela dina kort rätt för att slå ut din motståndare. Du har resurser som du får spela kort för, ungefär som Mana, och korten är värda olika antal poäng. Den stora skillnaden mot Magic är att State of Wonder inte innehåller någon slump. Du har alla dina kort på handen och drar inte ur någon lek. Du vet på förhand vilka kort du har och vilka motståndaren har. När du sedan betalar för att spela ut ett kort, spelar du kortet face down på bordet och vänder inte upp kortet förrän omgången efteråt. På så sätt kan motståndaren inte vara säker på vilket kort du spelat, även om det går att gissa utifrån hur många poäng kortet kostade att spela. Däremot har du möjligheten att betala mer poäng för att spela ett kort än kortet är värt, för att på så sätt göra motspelaren osäker.

Det finns i dagsläget tre olika fraktioner att spela, och de har alla sina styrkor och svagheter. Dessa är The Cult of Voices, The Ivory Syndicate och The Iron Legion. Det finns kortfattade världsbeskrivningar på hemsidan, men det är inget som behövs för att spela.

För att vinna har du några olika möjligheter, antingen kan du satsa på ekonomi eller krigsmakt/strid. För att vinna den ekonomiska segern, behöver man dock vara ganska snabb, ju längre spelet pågår (de gånger jag spelat det) desto mer växer militärmakten.

Artworken och layouten känns genomarbetad och snygg, och regelboken (digital, hämtas från hemsidan) är föredömligt kort (10 sidor). State of Wonder är ett spel med tydliga Magic-influenser, men som ändå lyckas stå på egna ben. Och förutom när man avgör vem som börjar, innehåller spelet inga som helst slumpmoment. Det är både plus och minus. För en skicklig spelare är det naturligtvis enbart en fördel, men för den som inte har samma taktiska tänk är det svårare att jämna ut oddsen utan ett slumpmoment. På det sättet blir jämförelsen med Schack som jag ofta hört (felaktigt i mina ögon) användas för att beskriva Magic med genast mer rättvisande för State of Wonder. Du har precis som i Schack hela förutsättningen klar för dig: dina resurser, din motståndares resurser och ditt eget intellekt.

På det stora hela är State of Wonder ett medryckande och intressant spel, som går hyfsat fort att spela. Det är genomtänkt och spelskaparen Emelie van Rodin imponerar stort i och med att detta är henens första kommersiellt släppta spel. Det bådar mycket gott för framtiden.

Betyg: 4 av 5 spelgalningar

Not: Spelet släpps till försäljning 27 juli, och föregicks av en framgångsrik Kickstarter under februarimånad.

Filmrecension: Blade Runner 2048

Jag var inte särskilt förtjust i Blade Runner när jag var yngre, medan mina jämnåriga vänner var betydligt mer entusiastiska. Sedan kom Director's Cut, och jag var fast. Att ta bort Harrison Fords voice over gjorde hela skillnaden för mig. I dag är Blade Runner en av mina absoluta favoritfilmer. Därför var jag lite skeptisk till att det skulle spelas in en uppföljare. Kunde det bli lika bra som originalet? Tänk om de inte skulle vara trogna originalet? Farhågorna var många. Som småbarnsförälder missade jag filmen då den gick på bio, och såg den först på en bekants 60-tums ultra hd-tv, med surround system. Och, ja. Så här efteråt kan jag konstatera att det var en fullständigt lysande uppföljare.

Till att börja med, Blade Runner (originalet) har ett ganska försiktigt berättartempo, och till min stora lycka hade Villeneuve behållit det långsamma tempot utan att det för den skulle någonsin blir långtråkigt, sina 164 minuter till trots. Miljön och stämningen är på pricken, och att återse Harrison Ford i rollen som Deckard var för mig ett lika kärt återseende som att se Han Solo kliva ombord på Millennium Falcon mer än trettio år senare.

Efter originalet har jag, och mina vänner, flitigt diskuterat huruvida Deckard är en replikant eller inte. Lite beror det på vilken version man utgår ifrån, men det är en bra sak att det bara antyds och inte skrivs ut. I Blade Runner 2048 finns inte denna finess med, men filmen bjuder i alla fall på några twistar.

Handlingen går i korthet ut på att Ryan Goslings "K", en replikant som är betydligt mer foglig än de som förekom i originalet, i sitt jobb som Blade Runner stöter på ett fall som leder honom bort från sina trygga rutiner. Det han kommer på spåren kan få vittgående konsekvenser.

Skådespelet är briljant, Ryan Gosling är ofta bra, men jag har aldrig sett honom så här bra. Också Robin Wright gör ett starkt porträtt, samt naturligtvis Jared Leto som är alldeles iskall med psykopatiska drag. Det är också roligt att få återse Edward James Olmos i rollen som Gaff.

Jag sitter som klistrad under hela filmen, och vill omedelbart se om den då den är slut. Ett mycket gott betyg, och förmodligen fjolårets bästa film.

Betyg: Fem av fem spelgalningar

Bokrecension: King's Hope av Hans Olsson

En av de första sakerna jag slås av när jag läser Hans Olssons roman King’s Hope är parallellerna med Stephen Kings Maratonmarschen eller Suzanne Collins Hungerspelen, fast skillnaden är att istället för att springa eller slåss får karaktärerna visa sin skicklighet vid pokerbordet. Den som blir utslagen ur turneringen förs bort för att avrättas. Pistolskotten ekar genom berättelsen.

King’s Hope är en totalt osannolik historia (på samma sätt som Maratonmarcshen), men samtidigt en bladvändare. Jag finner ett stort nöje i att läsa de välskrivna pokerpartierna, även om jag ibland kan känna att deltagarna agerar lite märkligt med sitt sätt att spela. Det förtar dock inte spänningen, för det finns ett tydligt driv där jag som läsare vill veta vad som händer sedan.

Allt är dock inte poker. Mellan partierna utspelas andra scener, av vilka ett antal skulle ha kunnat strykas. De för inte alltid handlingen framåt, men jag antar att de finns med för att ge en djupare bild av vilka deltagarna är. Jag är dock inte helt säker på att det behövs, och jag personligen finner att jag vill skynda förbi dessa partier för att få veta hur nästa pokeromgång går. Detsamma gäller en rätt schablonartad sexscen som jag fann styltig och väldigt osexig, men som visade sig bryta mot mönstret lite.

Jag har också inledningsvis mycket svårt för att kortsymbolerna skrivs ut i löptexten, istället för kortnamnen. Det stör lite, men allt eftersom läsningen fortskrider märker jag av det mindre och mindre.

King’s Hope är en framtidsroman med tydliga dystopiska inslag. Huvudpersonen Peter Norrqvist är en av de 10.000 deltagarna som alla hoppas bli den ensamma vinnaren. Det innebär att övriga 9999 deltagare kommer att avrättas då de förlorar. Med i tävlingen är också Korhart, en tidigare vinnare som oväntat ställer upp igen. Men varför?

Andra frågor infinner sig också, som varför så många frivilligt ställer upp i tävlingen? Olsson besvarar dock detta på ett för romanen tillfredsställande sätt, även om de dystopiska inslagen inte når samma höjder som spänningsmomenten. För det är i spänningsmomenten som berättelsens styrka ligger, handlingen får mig att vilja läsa vidare. Parallellerna till King och Collins är tydliga men utan att det känns som en kopia. Som spänningsroman är Hans Olssons roman utmärkt.

Betyg: Tre spelgalningar av fem möjliga.

Spelrecension: Trollskogens hemlighet

Petter Nallo, som varit en av hjärnorna bakom rollspelet Eon sedan tidiga 2000-talet, är författaren till Trollskogens hemlighet, vilket är en samling äventyrsförslag. Häftet anger redan inledningsvis att det inte är färdiga äventyr. Spelledaren behöver fortfarande bygga ihop dem i ett äventyr eller komma på en anledning till att rollpersonerna ska befinna sig i skogen. Det påpekas också att Trollskogen kan gå under många olika namn, vilket gör att det kan placeras i ett flertal olika spelvärldar.

Till sin uppbyggnad påminner Trollskogens hemlighet lite grann om den gamla klassikern Marsklandet, det vill säga att där finns många olika historier att bygga vidare på. Nallo har skapat en levande skog med intressanta äventyr och twister, och illustrationerna är som alltid i Järn/Hjältarnas tid egensinniga och stämningsfulla.

Trollskogens hemlighet är välskriven och användbar, även om du inte skulle spela spelet ifråga. Den kan därför varmt rekommenderas.

(SPOILER WARNING TLJ) Star Wars Fan fiction: Infinities

Infinites

A Star Wars fan story

Daniel Lehto

Luke Skywalker woke up, a strange notion in his chest. It happened from time to time that the Force showed him glimpses of the constantly changing future, but this - this was something completely different. It was almost as if it had been real. He could still feel her kiss on his lips, feel her red hair running between his fingers as he gently caressed her head. The green eyed woman from his dream seemed so real. So familiar, and yet he had never seen her in his entire life.

Luke sat up on the side of his bed, scratching his beard and trying to focus. He could not let the thought of the woman go. She had woken feelings in him he thought he had buried deep down, never to be found. And still ... Those feelings had come so naturally, so intense. Like he had always been in love with her. He thought hard to recall her name. In the dream, he had known it.

What was it?

He couldn't remember.

Also, in the dream, Han lived. Leia studied the Force. And the Jedi Academy he had started was still alive and well.

Outside, the rain was pouring down. Ach-to surely had It's amount of rainy days. He had never felt lonely at the island before, but since Rey had left aboard the Millennium Falcon, he did, despite the caretakers and the porgs.

Connected to the Force, one was truly never alone. Hesitating, he opened up, the first moment in a really long time, and was completely overwhelmed by the thousands impressions. The cliff. The raging sea, blistered by the wind and rain. The dark pit, calling out. Tempting. He shrugged. The sensation of once again being connected to the Force was almost too much, too intense. And yet beautiful.

His eyes wet, his face calm, he saw the dream clearer. Though, it was no dream. The Force showed him himself; only the thing that it wasn't. It was another Luke Skywalker. A place where things had turned out quite differently. It was as if he could see this other world as clear as his own. Jacen. Jaina. Anakin. The three children of Han and Leia. Jacen turning to the Dark side, much like Ben. He could see the red headed woman. Mara. Mara Jade. His wife. And their ... son? Ben. He had a son. Ben Skywalker.

In this vision, all these things were true. In that place, he wasn't a failiure. He was a Grand Jedi Master, one of the most powerful there ever was. And he had lit the Jedi flame once again. And the next moment, the vision showed him an infinite number of Luke Skywalkers, each in his own different universe. He knew the Force was trying to tell him something. All these parallell dimensions seemed to exist at the same time. All possibilities covered.

Abruptly, the vision stopped. For a while, he sat on the bed, tears in his face, and felt strangely calm. So. This was his lot. His life. His destiny.

He rose, and went outside. The rain was still pouring down. He went to the cliff and stood there for a while, his old X-wing still visible under the sea. The waves crashed in, repeatedly against the rocks, slowly wearing them down. Luke nodded for himself. He had come to a decision. His mind made up, he went to the place where he used to meditate, the cliff where Rey had been having her vision. He knew that Force projection across the vastness of space would take it's toll on him, perhaps even kill him. But he had to give Rey the chance to pass on the learnings of the Force. And, as he had been telling Rey, he had come here for a purpose. Perhaps it was time.

Better get started then.

Bokrecension: Den stora Jordgubbsjakten

Alltid produktive Oskar Källner, författare till bland annat Stormvinge, har många strängar på sin lyra. Han har översatt ett gäng av H.P. Lovecrafts noveller till svenska och även gett H.G. Wells Tidmaskinen en ny språkdräkt. Nu är han aktuell med sin första barnbok.

Till att börja med, Källner har hittat en perfekt samarbetspartner i illustratören Marta Leonhardt, som ger berättelsen en fin inramning med stämningsfulla och bilder som har en ganska lagom detaljrikedom. Särskilt trevligt är det att illustrationerna ser ut att vara färglagda med akvarell. Det ger en varm och trevlig känsla.

Själva berättelsen skildrar nissarnas årliga jordgubbsjakt, och hur tre tävlande med var sitt riddjur gör sitt bästa för att vinna tävlingen. Tematiskt har berättelsen här en del likheter med klassiska historier som "Haren och sköldpaddan", där det visar sig att list kan vara viktigare än faktiskt snabbhet. För oss vuxna står det klart, men för barn kan det vara spännande.

Det är lagom med text på varje sida, och fantasifullt berättat, kanske några mer vuxna formuleringar här och var men på det stora hela en fin och underhållande saga.

Betyg: Fyra av fem Spelgalningar