Bokrecension:. The Ice War

Anders Blixts The Ice War. Låt inte
omslaget lura er, innanför pärmarna
finns en spännande historia!

I en alternativ dieselpunkhistorisk tid ockuperar Ryssland Sverige och världen befinner sig i krig, Spionen Johnny Bornewald befinner sig på farligt uppdrag på den karga och frusna kontinenten Alba. Han tvingas samarbeta med Linda Connor som ska agera vägvisare, men kriget kommer i vägen och plötsligt befinner sig de båda mitt i hetluften. Kommer de klara sig, och vad är det för uppdrag Johnny befinner sig på?

Det vimlar av intressanta idéer i romanen, som Nobel institutets funktion, den dieselpunkiga tekniken och helheten får mig som gammal rollspelare att drömma om ett spel på temat. Men det är inte romanens enda förtjänster. Jag hade till exempel förväntat mig en kärlekshistoria mellan huvudpersonen och hans guide, men den fällan går Blixt inte i, åtminstone inte i den här uppdaterade versionen av romanen. Det andra är språket. Då jag såg att romanen var skriven på engelska hajade jag till, för de flesta försök jag sett att skriva direkt på engelska av svenska författare har lämnat övrigt att önska. Men Anders Blixt behärskar engelskan väl. Det som går att invända är att språket är lite torrt, och det kan ibland bli lite väl mycket tell istället för show, men precis som med Carl Sagans Kontakt som lider av samma problem är berättelsen nog stark för att överleva detta. Det finns även ett antal korrekturfel och något enstaka tempusbyte, men med tanke på att författaren inte har anlitat någon lektör (se intervjun "I huvudet på Anders Blixt") så är det ändå ett imponerande hantverk.

Handlingsmässigt finns inte så mycket att invända. Det är en spännande spionhistoria vi serveras och utan att till en början känna till Johnnys uppdrag eller vartåt berättelsen är på väg, vänder jag blad för att se vad som händer härnäst. Det förekommer en del moraliska frågeställningar, för i krig ställs allt på sin spets. Johnnys och Lindas upplevelser och handlingar i kriget påverkar dem på ett sätt som inte är helt vanligt i ordinära spionhistorier. Det är inte James Bond, om man säger så, och det känns befriande och trovärdigt. Men så har författaren, som tjänstgjort i Kabul, också använt sig av sina egna upplevelser av krig och hur det egentligen påverkar oss. Det är inte glorifierande, och jag kommer faktiskt att tänka både på Ulf Lundells Kan en soldat komma hem och Joe Haldemans Det eviga kriget. Och det är ett gott betyg.


Betyg: Fyra spelgalningar av fem möjliga.

Om du gillar detta, läs också:
Joe Haldeman - Det eviga kriget
William Wharton - A Midnight Clear

I huvudet på Anders Blixt

I ett pojkrum på åttiotalet satt en liten grabb med Drakar och demoner som största fritidsintresse. Några av hans största idoler var spelkonstruktörerna på Äventyrsspel. Med förevändningen av krystade regelfrågor som skickades per brev samlade han på sig namnteckningarna av konstruktörerna. Och bland dessa var det en namnteckning som lyste klarast.

Trettio år senare intervjuar jag Anders Blixt om hans roman The Ice War, som skildrar en alternativ historia med fantastiska inslag – däribland den fiktiva kontinenten Alba. Romanen är skriven på engelska, så vi går rakt på sak.

Hur kommer det sig att du valt att skriva på engelska?

Min familj är tvåspråkig svenska/engelska, så engelska är inte ett främmande språk. För många år sedan granskade en svensk universitetslärare i engelsk litteratur några av mina alster och konstaterade att min engelska prosa är bättre än min svenska. Förhoppningsvis ska jag också nå en större publik med engelskan.

The Ice War var skriven på svenska först och utgiven som Iskriget, så du får gärna berätta om skillnaderna mellan den och den omarbetade engelska versionen.

Carolina Gomez-Lagerlöf gav mig konstruktiv kritik på den svenska versionen, bland annat om det alltför klichéfyllda förhållandet mellan de två huvudpersonerna. Jag skrev därför en ny inledning om Johnnys och Lindas första möte och strök därefter allt som hade med romantik att göra. I den engelska versionen är sålunda Johnny och Linda två rutinerade rebellagenter som samarbetar därför de har fått order om det och som gradvis förhärdas av krigsupplevelserna. Berättarjaget Johnny inser vad som sker med honom, men ser inga alternativ eftersom kriget har sin egen grymma logik.

Har du haft nytta av ditt arbete för FN i ditt skönlitterära skrivande, då The Ice War handlar om en storskalig konflikt?

När våra blåhjälmar var i Bosnien på 1990-talet var jag under en tid en Södertälje-baserad kugge i deras trängorganisation. Och mina noveller om planeten Patchwork World bygger på min civila tjänstgöring i Kabul 2008-09. Genom dessa erfarenheter kom jag att förstå hurdant vardagsliv i krigszoner är och vad krig gör med människors psyken. Ett exempel: Johnny i The Ice War ärras i kropp och själ av sina upplevelser och är klarsynt nog att förstå det.

Har du hämtat någon inspiration från verkligheten?

Ja, några händelser i The Ice War är inspirerade av historiska händelser, till exempel Nanking-massakern på 1930-talet och Carl-Gustaf von Rosens flygarbragder (en svensk Biggles) i Etiopien på 1930-talet och i Västafrika på 1960-talet.

Kommer vi att få se något rollspelsrelaterat i samma miljö/värld som The Ice War?

Tomas Arfert har tjatat på mig om detta. Det är möjligt – den fiktiva världen finns ”redo” i mina tankar – men jag måste hitta ledig tid. Inte under 2016 kan jag i alla fall säga.

Vilka skillnader ser du på att konstruera ett rollspelsäventyr gentemot att skriva en roman?

Jag brukar lite skämtsamt säga att rollspelskonstruktion kan jämföras med att skriva skolböcker för gymnasiet: pedagogiska beskrivningar av maskiner (spelregler), ekologi, samhällen och historia. Det finns inga givna huvudpersoner och allt måste skildras på ett så öppet sätt att spelledarna utan bekymmer kan bygga sina egna kampanjer och äventyr.

Romanen kräver däremot trovärdiga huvudpersoner vars upplevelser griper tag i läsaren. Författaren måste gå in i en människas inre och skildra hens resa från problem till lösning. Däremot behöver den fiktiva verkligheten inte vara lika öppen eftersom läsaren bara följer ett litet antal ”spår” genom världen.

Vilka möjligheter och problem ser du med självpublicering?

Under perioden 2004-09 blev jag upprepade gånger refuserad av konventionella förlag. Jag vill att min berättelser ska bli lästa och eftersom jag är 57 år har jag inte tid att vänta. Därför är självpublicering det bästa tillgängliga redskapet.

Problemet med självpublicering är marknadsföring, eftersom tusentals andra författare gör som jag. Hur ska de potentiella läsarna få veta att mina böcker över huvud taget finns?

Som självutgiven författare, hur ser du på kostnader som layout, lektör, omslag? Anlitar du några av dessa tjänster själv?

Jag har tyvärr inte pengar att anlita proffs till sådana sysslor, eftersom kostnaderna då lätt rusar iväg. Jag måste istället meka och fixa själv trots att jag vet att kvalitetssäkringen blir lidande.

Kommer det fler böcker i serien?

Jag skissar på en fristående fortsättning med Linda Connor som en av huvudpersonerna. Romanen utspelar sig 1944-45, strax efter att det stora kriget har slutat, och ställer frågan: ”Vad gör kämpen nu när kriget är över och svärdet hänger över öppna spisen?” Det finns ju ingen väg tillbaks till det gamla livet – det som gick förlorat på slagfältet är borta för alltid.

Om vi ställer samma fråga som Linda Connor i den kommande uppföljaren. Hur kommer man tillbaka efter att ha upplevt krig? Går det att vara på samma sätt efteråt? Hur var det för dig?

Jag kom hem från Afghanistan med skarpa minnen av bombexplosioner i närområdet. Kriget förändrade min personlighet och det tog mig över ett år att landa i Sverige; inget ovanligt enligt den psykolog som hjälpte mig på traven.

”The mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns to its original size,” skrev den amerikanske tänkaren Oliver Wendell Holmes för länge sedan. Han har rätt, så under psykologsamtalen förstod jag att jag inte kunde återvända till det gamla livet utan att jag måste starta på ny kula. Så jag började skriva annorlunda berättelser och rollspel av terapeutiska skäl – mycket i Patchwork World-novellerna och rollspelet Sci-Fi bygger på vad jag upplevt i Kabul – och valde ett nytt yrke.

Jag hängde bildligt talat svärdet över öppna spisen för mina tre barns skull, men den dag de är vuxna kanske jag tar ner det och ger mig iväg till ställen där människor i nöd behöver hjälp. Livet har gett mig mycket och jag ser det som min plikt att använda dessa gåvor till andra människors gagn.

Daniel Lehto