Intervju: KG Johansson - Sveriges främste författare av sf

KG Johansson är också professor i rockmusik.

Spelgalningarnas Daniel Lehto intervjuar Sveriges kanske främste SF-författare någonsin. Med ett vackert språk och tankeväckande historier har han trollbundit sina läsare allt sedan trilogin om Glastornen. Nu är han aktuell med den tredje och avslutande delen i Africka, skräckromanen Svarthunden och splatterromanen Biotika (recensioner på dem kommer på Spelgalningarna framledes).

Du har varit aktiv inom svensk science fiction länge, först som översättare och senare som författare. Berätta hur det började!

Jag läste sf redan som barn, Carl Henners serie, Heinlein och annat som gick att få tag på, och fortsatte till Bradbury, Asimov med flera. En dag i början av sjuttiotalet såg jag Sam Lundwalls Jules Verne-magasinet i en affär och upptäckte fandomspalten där. Jag skickade efter fanzines, flickvännen och jag gav ut egna, och 1978 ringde John-Henri Holmberg och undrade om vi ville översätta åt Alpha Science Fiction. Det ville vi. Den första boken blev Joanna Russ En gång skall vi alla … och den följdes av ett åttiotal andra; i höst kommer antologin Förfärande kvinnor, med gotisk skräck från 1800-talet, på Vertigo och snart, hoppas jag, Aleister Crowleys The Book of Lies.

När kom du på att du ville skriva egna romaner?

Vi gifte oss och blev äldre, somliga av oss utan att mogna i nämnvärd grad. Med vetenskapens hjälp fick vi till sist barn när vi var kring fyrtio (snacka om att leva i science fiction – den metoden, en bot mot onödiga enzymer, fanns inte när vi var kring tjugo), och vår dotter gick med i Pollux hästbokklubb 1998. Samtidigt gick jag en filmmanuskurs för Kirsten Rask, legendarisk dansk dramaturg. Efter att ha drömt om att skriva ända sen jag var typ åtta eller tio insåg jag att det var möjligt. Dottern och jag skrev en hästbok som hette Jakten på Trocadero och fick den utgiven i Sverige, Norge, Finland och Tyskland. Yes! Den följdes av ett gäng till, jag började tänka på sf igen, och 2004 gav Wela förlag ut Glastornen.

KG Johansson.

Hur känns det att översätta någon annans berättelse, jämfört med att skapa en egen?

När jag skriver själv förbereder jag mig i evigheter; tänker under långa promenader, resor, tråkiga filmer och middagar innan jag skriver ned stödord och låter dem växa till utförliga treatments (treatment är ju en filmterm som betyder ungefär ”en ingående beskrivning av handlingen, scen för scen, med viss dialog, steget innan manus”). När jag sen börjar skriva själva boken har det gått många månader och jag känner allting väl – att skriva ned det är som att skriva ett brev och berätta om min senaste spelning, eller nånting. Vilket innebär att det känns ungefär likadant att skriva som att översätta, dock med skillnaden att språket i det original som ska översättas kan vara följsamt eller motsträvigt; för svenska språket, eller för mig själv.

”Motsträvigt” kan i det här fallet betyda helt enkelt dåligt. Men också bra. Jag har ett favoritminne om motsträvigt språk: jag översatte Anthony Burgess 1985. (Översättningen gavs tyvärr aldrig ut, eftersom det svenska förlaget ville stryka Burgess inledande essä om 1984 och bara ge ut romandelen. Det ville inte Burgess.) Jag satt och kämpade med Burgess konstfulla, intrikata och komplicerade meningar, försökte hålla alla syftningar i huvudet – det här var före datorernas tid, så skrev jag fel var det Tipp-Ex och att börja om från början som gällde – och när jag gick igenom texten såg jag ett ställe där min minneskapacitet hade tagit slut. Den långa meningen var korrekt översatt – utom att min hjärna inte orkade ända fram utan gjorde om meningens sista verb, som skulle ha varit ”gick”, till ”gådde”. Gådde! Well. Men kontentan är nog att själva skrivarbetet är ungefär detsamma. Och jag tror att mängder av översättande gav mig en viss förståelse för rytm, för att bygga upp ett skeende, spänning och avspänning, vila och rörelse. Litteraturens harmonilära.

När jag läste Glastornen första gången hade jag ingen information om vilken typ av roman det var. Jag misstog den för fantasy, och när jag en bit in i boken insåg att det var SF var det en effektfull aha-upplevelse. Tyvärr går en sådan överraskning förlorad då allting måste etiketteras och genreindelas. Var det något du själv tänkte på då du skrev den?

Jag tror att jag kan ha snuddat vid den tanken. Vad jag säkert minns att jag hade i huvudet var stämningen i Roger Zelaznys Jack of Shadows, som börjar som mörk fantasy och plötsligt förflyttar sig till en hårt upplyst sf-värld. Jag fann det effektfullt, precis som du säger.

"Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden"

Avsnittet med biblioteket där böckerna förvandlades till damm när man tog i dem var mycket poetiskt. Hur tror du att framtidens människor kommer att tolka övergången till syrapapper och sedermera den stora digitaliseringen som inte lämnar några bestående spår?

Risken är väl att det verkligen blir så, alltså utan spår. Säg att hela samhällsstrukturen rasar. De rikaste klarar sig i några decennier, i sina befästa fort, utvecklade ur dagens gated communities, men dessa faller till sist också, invaderade av framtidens barbarer. Blodbad etc. Ingenting finns kvar, ingen minns nånting, utom legender om gudarna Nätet och Den Fria Marknaden; Bradburys Hernando frågar ”Vad menar de med ’världen?’” och plöjer vidare med sin åsna. Men om vi tänker oss att nätet finns kvar och problemen med miljö och uppvärmning och terrorism löser sig på bästa sätt (hm – snacka om fantasy!) så kommer människor bara att ta för givet att allt finns på nätet och alltid har funnits där. Antar jag.

Frukost i skymningen och Samvetsmakaren har vissa likheter vad gäller nätets betydelse, fast med helt olika resultat. Hur ser du på dagens utveckling på området? Hur långt har vi kvar innan vi hamnar där?

Vi är redan där! Det räcker med att se sig omkring i en buss – eller ännu bättre, tänk på den klassiska bilden av människor runt ett restaurangbord, alla försjunkna i sina smartphones – för att inse att vi i hög grad lever våra liv på nätet. Google Glass har väl gått sådär, men det är klart att sånt är på väg. Neuro readers som läser av hjärnvågor finns redan i handeln och om teknologin hinner utvecklas kommer den att bli till tankeläsande och kanske tankekontroll. På så sätt kan en science fiction-värld lösa de fantasyproblem som jag nämnde under förra frågan. Vilket innebär, dystopiskt sett, att om vi har en framtid så innebär den antingen hårt kontrollerade religiösa diktaturer eller kommersiella himmelriken/helveten där våra herrar styr våra känslor och får oss att köpa det vi borde köpa … Det är, som många har påpekat, ett val mellan 1984 eller Brave New World. Båda angriper oss nu, mer och mer aggressivt, fast på olika sätt; vilken värld föredrar vi?

I Nivå 13 och Nivå 1000 skildrar du dataspelsberoende och VR. Vilka fördelar och faror ser du själv med företeelserna?

Det där är ett ämne som skulle kräva flera doktorsavhandlingar. Jag kan säga så här: Generellt är beroende inte bra, sägs det. Men vi är alla beroende av luft, värme, vatten, föda, sällskap och så vidare. Vore det så illa om alla levde ut sina liv i någon Matrix-liknande situation, fast med total lycka? (Africka-serien snuddar ju vid såna frågor.) När Hegas köpte den lättlästa varianten av Nivå 13 ringde redaktören till mig och berättade att hon nyss hade sett en tidningsartikel om en kille som jobbade som städare på ICA, och som var helt nöjd med detta och inte brydde sig om karriär eller status, för han ”levde sitt verkliga liv på nätet”. Bra eller dåligt? Vem vet?

Googolplex, som jag tyckte var fantastisk, skildrar en form av "evigt" liv. Tror du själv vi kommer att komma till den punkten att vårt medvetande kan leva på det sättet? Och när skulle ett medvetande upphöra att vara den ursprungliga personen?

Tack, min herre är alldeles för vänlig! – Ännu en fråga för flera avhandlingar: hur många sidor får jag på mig? … Idén i Googolplex, med mental kontakt mellan miljarder upplagor av jaget i olika världar, födda och döende under många olika årtusenden, är väl mest ett tankeexperiment. Men det är möjligt att vi kommer att lära oss ladda upp oss själva till datorer. Kanske har det att göra med artificiell intelligens – går det att skapa sådan, så kanske vi kan leva i datorer. Det påminner lite om frågan om guds existens. Om Bill Gates laddas upp på nätet och verkligen är Bill Gates (fast vilket Turing-test kunde bevisa det …?) så är saken avgjord; så länge det inte är gjort (vilket motsvarar: så länge nån gud inte kommer ned och mullrar ”Hörni kids, skärp er nu …”) så vet vi inte.

Nick Bostrom har med ett slags satslogik hävdat att det är betydligt mer troligt att vi lever i en simulering än att vi lever på riktigt. Vilket väcker frågan: vad är ”på riktigt”? En annan svensk, Max Tegmark, menar att allting är matematik. Inte bara ”kan beskrivas med”, utan är matematik. Är det då någon skillnad på att vara simulerad och att aldrig förstå det, eller att vara ”verklig” (och aldrig förstå det)? Alla atomer i människokroppen byts ut minst vart femte år. Innebär det att jag är en simulering av den jag var 1999?

Vad gäller den ursprungliga personen så tror jag inte att sådana finns. Vi är produkter av vår omvärld redan nu: du påverkar mig, jag påverkar dig, alla påverkar alla och förändras tillsammans. Jag menar nu inte bara att vi spelar olika roller i olika sammanhang, utan mer än så, nämligen att våra inställningar och uppfattningar och vår personlighet faktiskt förändras, till dels, av världen omkring oss. En ny miljö kan få oss att verkligen bli andra – i fråga om politiska, religiösa, etiska och estetiska föreställningar. Vilket förstås har blivit tydligare, och kanske sker snabbare, nu sedan nätet och framför allt sociala media kom. Den första ”ursprungliga” version av mig som jag minns var den som mina föräldrar och syskon och hundratals böcker hade gjort mig till; sen har jag förändrats, på gott och ont, av tusentals böcker till, tusentals låtar, tusentals filmer; min hustru, mina barn, elever, medmusiker, vänner, ovänner; sex, droger, rock’n’roll, livet och döden. Och sånt.

Min son, född 1992, talade nyss om att han hade försökt läsa Stieg Larssons Millennium-trilogi men fann böckerna ”hemskt illa skrivna”. Litterär kvalitet är alltid en förhandlingsfråga, men många andra har sagt samma sak– vad fick halva världen att läsa serien? Och vad hände förresten med epidemin av allergi mot kulspetspennor under 1950-talet, vad hände med epidemin av elallergi kring 1990? För några år sen läste jag om ett forskningsprojekt om populärmusik. Ett antal okända låtar lades ut för gratis lyssning. I stort sett ingen info fanns om låtarna, men några av dem angavs (lögnaktigt) redan ha ett antal lyssnare. De låtarna blev genast de mest spelade: vi vill vara, och blir, varandra.

Hur kändes det att översätta sig själv, som du gjorde med Googolplex?

Inget särskilt egentligen, förutom att jag kunde texten rätt väl. Jo, och på ett ställe tog jag mig friheten att ändra en detalj i handlingen. Hade känts olämpligt att göra med Shelley. Men jag har faktiskt ändrat en gång, i Isaac Asimovs Preludium till Stiftelsen, där originalet under några repliker i ett samtal har följande märkliga upprepningar: 1) ”Daneel rose”, 2) ”Daneel rose”, 3) ”He rose” (fortfarande Daneel) och 4) ”He rose and left” (samtalet mellan Hari Seldon och Daneel, sidan 399, ca 4 sidor från slutet, i den inbundna amerikanska upplagan från 1988). Förbluffande att ingen av Asimovs redaktörer reagerade över att Daneel reser sig upp fyra gånger utan att sätta sig ned; jag tog bort upprepningarna.

I Africka berättar du om det första mötet. Tror du den dagen kommer för oss och vad skulle det betyda för människan?

Jag har nyss läst om finanskraschen 2008. Efter att ha blivit påmind om hur de rikaste roffade åt sig och lät miljontals stackare förlora allt är det svårt att tro på människan. För mig har Thomas Piketty rätt: kapital måste beskattas, klyftorna måste minskas, för vi lever redan i ett slags nytt feodalsamhälle där de få rikaste inte bara äger det allra mesta – utan dessutom anser att det är så det ska vara (se utläggningen om ”den ursprungliga personen” ovan).

Kampen om tillvaron, och därigenom om resurserna, är något som är inbyggt i människan. Jag skrev nånstans att miljoner år av evolution, där den starkaste hannen och den mest ambitiösa honan ständigt har parat sig, bör ha fått vissa konsekvenser för vilka vi är. Och oavsett om liv bygger på kol eller kisel eller något annat bör väl evolutionens lagar gälla. Survival of the fittest. Så jag tror tyvärr som Stephen Hawking, och som Cixin Liu i sin lysande trilogi (The Three-Body Problem, etc): det vi måste göra är att undvika att bli upptäckta av eventuella andra, för blir vi upptäckta kommer vi antingen att förinta eller förintas. Om vi inte skulle råka få kontakt med en ras av välvilliga gudar som frälser oss och gör allt bra … vilket jag tyvärr också betraktar som fantasy.

"...men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi..."

Vad är fördelarna med att skriva SF jämfört med annan litteratur?

En enda kan jag se, men en viktig: det är möjligt att låta sina förvirrade fantasier blomma ut utan några begränsningar. SF var kanske som mest spännande för några decennier sedan, när Aldiss och Lem och Tiptree och LeGuin, Russ och Delany med flera byggde nya samhällen, undersökte inre världar, ifrågasatte könsroller och så vidare … men sen kom en film som hette Star Wars och fyrtio år senare har sf blivit sci-fi, som sällan förnyar, utan snarare berättar de gamla historierna igen, om än (i bästa fall) med HBTQ-certifiering. Jag vet att Ann Leckie finns, men för varje Leckie finns också ett avsevärt antal ”James Corey” (pseudonymen bakom The Expanse) och så vidare. Det dyker upp – i min smak – lysande sf-romaner varje år, sånt som Ian McDonalds Luna, Kim Stanley Robinsons Aurora och Neal Stephensons Seveneves, böcker som ställer nya frågor och berättar nya historier, men jag har läst väldigt mycket under väldigt lång tid och det händer lite för ofta att jag ser en sak som har diskuterats i sf-kretsar i flera år: att nya omhuldade böcker bara är en omstöpningar av gamla idéer och teman. I min smak, återigen; medan boken förstås kan vara en jättekick för någon som stöter på idéerna för första gången. Hur som helst ger fantastik fortfarande de där möjligheterna till ohämmat fabulerande, sånt som Borges noveller och Pynchons vilda fantasier. Det är kul att hålla på med. Helt enkelt.

KG Johansson, funderande.

Merparten av den SF som publiceras idag är som du säger inte så tankeväckande utan mer underhållande. Tror du det beror på att det inte skrivs sådan SF, eller är det förlagen som väljer manus som är säkra och beprövade kort?

Låt mig först säga: det är inget fel med att vara underhållande, och en människas underhållning kan vara en annans frälsning (jag finner t ex webbsidor som God Hates Sweden rätt underhållande). De två leden i frågan hänger ihop: den typ av litteratur som ges ut kommer att påverka den typ av litteratur som skrivs. Se deckarboomen i Sverige under de senaste decennierna, och möjligen är en motsvarande våg av skräck på ingående.

Alla såna här diskussioner tenderar emellertid att bara ta upp de största förlagen – som naturligtvis är hårt kommersiellt styrda, de är företag som råkar tjäna sina pengar på litteratur – samtidigt som nätet och egenutgivningen börjar spela en allt viktigare roll. Fifty Shades of Grey var som bekant först en fan-fiction, publicerad på författarens egen hemsida. Hoppet om liknande framgångar håller säkert igång många aspirerande e-boksförfattare, varav några kanske enbart är underhållande, några enbart tankeväckande (men alltså tråkiga), några få både tankeväckande och underhållande. Det finns säkert massor av böcker, i alla tre kategorierna, som till exempel jag skulle älska att läsa men som jag aldrig får höra talas om. Men för att försöka svara på frågan: ett vinstdrivande förlag kommer hellre att satsa på en författare som skriver ”som Dan Brown” än en som skriver ”som W.B. Yeats”.

Hur kan vi, och bör vi, vända utvecklingen?

Jag tror inte att det är bra att försöka göra sådant. Vems smak skulle bli kanoniserad? – I och med sånt som kulturstöd och prestigepriser (August, Nordiska rådet etc) finns det redan offentliga smakdomare. Det räcker mer än väl med det. Människor kommer att skriva och läsa det de vill skriva och läsa, och det tycker jag de gör rätt i.

Hur insatt i naturvetenskap och teknik behöver man vara för att skriva trovärdig SF?

Det beror på vad som ska vara trovärdigt. J.G. Ballard var fullt trovärdig genom att helt enkelt strunta i alla ”fakta”. Bradbury beskrev Mars som han, i konstnärliga syften, ville att planeten skulle vara. Andra författare försöker skapa trovärdighet utifrån aktuell naturvetenskap: det avståndet från den typen av sol med den storleken på planeten innebär att … och så vidare, vetenskapligt korrekt i alla detaljer.

Är sånt intressant? Någon skrev för länge sen om Samuel R. Delany att ”han är den ende som kan beskriva hur ditt hjärta fungerar, på ett sånt sätt att han sliter det ur kroppen på dig under tiden”. Den saken tror jag är det viktigaste i allt skrivande. Att skriva så att det blir trovärdigt – inte nödvändigtvis tekniskt, men mänskligt. Så att det berör. Som i en Shakespearepjäs, för att ta ett fånigt självklart exempel: Shakespeare ”kände människohjärtat”, som det heter. Så när Macbeth försöker säga till sin lady att de ska låta bli att låta mörda kungen, men i stället själv låter sig övertalas till mordet, så förstår vi exakt vad som händer i honom och att det måste gå så – på grund av de infernaliskt välskrivna repliker som låter oss se rakt in i Macbeths inre.

Kan du leva på ditt författarskap?

Knappt. Det gick bra för tio år sedan, när jag blev frilans, tack vare royalties även från många musikböcker. Men hela världen drabbades av finanshajarnas kris 2008, och dessutom har nätet i hög grad slagit sönder marknaden för musikböcker. Så just nu är jag fattig. Men nöjd. Jag växte upp på en bondgård där alla visste vad som måste göras – ingen chef kom och talade om det för oss, vi gjorde det i vår egen ordning och vårt eget tempo. Efter trettio år som lärare är jag nu utan chef igen. Eller snarare är jag min egen chef; och jag är en brutal herre: skriv, slav! Autosadomasochism, kanske.

Vad får vi se från din penna härnäst?

Det som finns spikat är en bok om musikhistoria, Alla tiders musikhistoria, och en musikbok till, 1000 tips för gitarr, som enligt förlaget kommer i september. Ett par andra saker är avtalade men inte schemalagda. I höst tänker jag skriva en saga om livet i Nordafrika innan Sahara blev öken, och sen har jag en sån här sak som ligger och skaver som sandkornet i ostronet: att skriva om delar av Bibeln, fast baklänges. Vi får se.

Vilka förebilder har du själv inom genren, både inhemskt och internationellt?

Förebilder som i ”såna som jag vill skriva som?” Jag skulle vilja att nån av mina böcker vid något tillfälle kan nå någon människa och ge henne en upplevelse, få henne att sätta sig käpprak, stirra ut genom fönstret och tänka Shit …! Inom sf-genren har jag upplevt den saken med framför allt Robert Heinlein, Olaf Stapledon, Philip Dick, J.G. Ballard, James Tiptree/Alice Sheldon, Ursula LeGuin, William Gibson, och på senare tid – när jag redan trodde allt var över – med Monica Byrne och Karen Russell. Tyvärr har ingen svensk vält omkull mig på det sättet. Ska jag nämna några som har kommit nära blir det Carl Johan Holzhausen, Peter Nilson, Bertil Mårtensson.

Fast rent ekonomiskt … rent ekonomiskt hade jag gärna varit Dan Brown eller Dean Koontz, okej?

Daniel Lehto

Spelbutiken: WorldofBoardGames

På bilden: Tomas "Conra Dargo", Martin, Frida och Måns

Det är lite rörigt i butiken då jag visas runt. Och det är inte att undra på, WorldofBoardgames har flyttat till större lokaler efter att ha vuxit kraftigt under många års tid. Men så har det inte alltid varit. Företaget började nämligen i väldigt liten skala, med att tre bröder ville ge ut ett eget spel.

- Vi satt hemma hos vår far en jul och hade lite tråkigt, berättar Måns Andersson, en av delägarna i bolaget. - Vi kom på tanken att göra ett eget brädspel. Planen var att komma igång med en hemsida, där man kunde spela spelet online och sedan sälja fysiska exemplar genom detta. Därför valde vi namnet WorldofBoardGames, för att vara lite internationella.

Men tankarna på att göra ett eget spel visade sig inte vara så lätta att realisera. Det verkade inte helt lätt att nå ut med produkterna, kontakter saknades och det var svårt att lösa produktionen av komponenter. Bröderna bestämde sig för att leta efter distributörer som kunde hjälpa dem.

- Det var då vi kom på tanken att vi kunde köpa in och sälja spel istället.

De stora pengarna skulle dock låta vänta på sig.

- Det första halvåret vi var verksamma omsatte vi 4.500 kronor. Jag tror vi sålde typ 15-20 spel totalt, säger Martin Andersson.

Det lilla kommanditbolaget höll då till hemma hos Måns.

- Vi var i min lägenhet då, men jag bodde tre trappor upp, så det blev väldigt mycket bärande av kartonger. Till slut kunde jag inte ens se tv:n för alla spel jag hade i vardagsrummet.

Lösningen blev att ta en gammal föreningslokal på området. Lokalen låg vägg i vägg med en tvättstuga och innehöll fyra spelbord och tre hyllor.

- De skulle vi aldrig kunna fylla med spel, tänkte vi då.

Men butiken växte och snart var hyllorna fulla. Butiken höll till i lokalen i fyra år. Öppettiderna var förpassade till lediga stunder då alla inblandade skötte affären vid sidan om sina ordinarie arbeten.

- Jag bodde i Stockholm då, säger Martin, men flyttade upp tillsammans med min sambo Rebecca Donatello så att vi båda kunde hjälpa till då bolaget gick allt bättre. Till en början jobbade jag 50% i butiken och 50% på distans på mitt gamla jobb, så det var perfekt att kombinera med vår verksamhet. Det tog alltså fyra år för oss innan vi hade råd att ha någon anställd. Men vi brann för det vi gjorde hela tiden.

2010 hade butiken återigen vuxit ur sina lokaler. Lösningen blev en större kontorslokal. Det blev också något av en vändning, då alla tre bröder nu jobbade heltid på företaget.

- Bolaget hade egentligen inte riktigt råd, men vi tog ut låga löner då vi såg att det skulle gå på sikt, säger Måns.

- Vi slog ut alla väggar i korridoren och de små kontoren, och den nya lokalens dryga 150 kvadratmeter var dubbelt så stora som de lokaler vi lämnat, berättar Martin vidare.

De berättar också att butikens huvudinriktning hela tiden varit spel, men att verksamheten breddats under årens gång. Det har ofta berott på rena tillfälligheter:

- Vi lägger mycket pussel allihopa, och när vi var på stan för att köpa nya, insåg vi hur litet utbudet var. Om vi saknade det, fanns det fler som gjorde det.

Sagt och gjort. Sortimentet utökades till att omfatta en mängd olika pussel, och när det begav sig nästa gång var det en via en annons på Blocket berättar Måns:

- Vi var på Umeås spelkonvent SnöCon och läste på Blocket att domänen och butiken figurspel.se skulle säljas. Killen som sålde det omsatte 100.000 kr på detta hemifrån sin lägenhet, men det hade vuxit honom ur händerna. Så vi fick köpa det till ett bra pris, vad det var värt i lagersaldo plus lite till. Man kan säga att det kom lite i knät på oss, då jag redan skulle ned till Stockholm redan nästa dag, så vi möttes och gjorde klart affären.

Slumpen förde dem snart in på åter andra vägar. Denna gång via en försäljare från Lego som knackade på:

- Lego hade en storsatsning på sina sällskapsspel då, och han undrade om vi ville sälja dessa. Det ville vi. När vi funderat lite tänkte vi, varför inte sälja vanligt Lego också? Lego är ju kul.

- Men spelen är fortfarande huvudinriktningen för oss, förtydligar Martin.

Och resten är historia. Efter några år med ständigt växande butik har de nu alltså flyttat in i nya och betydligt större lokaler.

Med betydligt större lokaler än då det begav sig.

Tomas plockar upp nya varor.

Ett sätt för WorldofBoardGames.com att sprida spelhobbyn var genom recensioner på webben:

- Vi kände en kille, Tomas, som gjorde videorecensioner av spel. Vi började sponsra honom med spel för att han skulle kunna recensera dem, det skulle annars vara ohållbart om han skulle köpa ett nytt spel att recensera i veckan. Det blev så mycket till slut att vi tyckte det var bättre om han startade ett bolag och fakturerade oss så han fick betalt, istället för att ha hundratals spel han inte använde hemma. Och när han fick sluta sitt jobb på Elgiganten, anställde vi honom istället.

Efter att Tomas anställts började Frida arbeta heltid i företaget. Det innebär alltså att kommanditbolaget numera har sex personer som arbetar heltid i företaget. Dels de fem delägarna Måns Andersson, Martin Andersson och Rebecca Donatello, Mikael och Frida Tapper, samt Tomas Engström. Och hela gänget är dedikerade spelare som gör sitt bästa för att sprida hobbyn vidare.

- Som till exempel via spelkvällarna på caféet Waynes Coffee. Efter en tids diskussioner med Waynes Coffee ville de ge oss fyra bord med plats för 10-15 personer. Vi försökte smidigt förklara att det var i minsta laget, och sen på den första spelkvällen dök det upp ett femtiotal personer...

- Nu är det de, caféet, som ligger på och undrar när vi ska hålla i en spelkväll nästa gång, men vi måste ju sova också, skrattar Måns som rekommenderar andra att prova på samma sak:

- Om man är en butik eller förening, prata med caféer och försök få dem att nappa. Ingen förlorar något, de som kommer till spelkvällen köper fika och även om de sitter länge, så kan man välja kvällar då det oftast är mindre folk. Det blir vinst för alla.

- Vi har hållit i spelkvällar på andra ställen också, uppe på Universitetet. För tio år sen var det fortfarande nördigt att spela, men det har ändrats. Nu spelar alla. Det är i och för sig lätt att bli bortskämd och tro att alla har det som här i Umeå, men så är det ju inte. Här kan man bara lyfta på telefonen eller åka ner till kulturhuset Klossen eller någon av Umeås tre spelbutiker för att spela spel. Så är det inte på många andra ställen.

En annan faktor som hjälper till att sprida hobbyn är det nya läge som butiken har.

- Vi lockar kunder som inte skulle kommit annars, cafébesökare och de som ska till loppmarknaden som ligger på övervåningen. De kanske inte köper något direkt, men är ibland nyfikna på ett spel och då har vi en mycket populär lånehylla. De får låna hem spelet i två veckor, och många kommer sedan tillbaka och vill köpa spelet. Inte så många vill lägga ut några hundralappar på något de inte är riktigt bekanta med. En lånehylla är också något jag kan rekommendera, säger Måns.

Planer inför framtiden då? Måns funderar en stund, innan han säger:

- Ja, vi har haft tankar på att ha fler butiker, lite Tradition 2.0. Det är en vision och dröm, men vi måste först få ordning på detta, avslutar han och blickar mot den ännu inte färdigställda butiksytan de precis flyttat in i.

Fotnot: Denna artikel har tidigare publicerats i speltidningen Fenix.

I huvudet på Anders Blixt

I ett pojkrum på åttiotalet satt en liten grabb med Drakar och demoner som största fritidsintresse. Några av hans största idoler var spelkonstruktörerna på Äventyrsspel. Med förevändningen av krystade regelfrågor som skickades per brev samlade han på sig namnteckningarna av konstruktörerna. Och bland dessa var det en namnteckning som lyste klarast.

Trettio år senare intervjuar jag Anders Blixt om hans roman The Ice War, som skildrar en alternativ historia med fantastiska inslag – däribland den fiktiva kontinenten Alba. Romanen är skriven på engelska, så vi går rakt på sak.

Hur kommer det sig att du valt att skriva på engelska?

Min familj är tvåspråkig svenska/engelska, så engelska är inte ett främmande språk. För många år sedan granskade en svensk universitetslärare i engelsk litteratur några av mina alster och konstaterade att min engelska prosa är bättre än min svenska. Förhoppningsvis ska jag också nå en större publik med engelskan.

The Ice War var skriven på svenska först och utgiven som Iskriget, så du får gärna berätta om skillnaderna mellan den och den omarbetade engelska versionen.

Carolina Gomez-Lagerlöf gav mig konstruktiv kritik på den svenska versionen, bland annat om det alltför klichéfyllda förhållandet mellan de två huvudpersonerna. Jag skrev därför en ny inledning om Johnnys och Lindas första möte och strök därefter allt som hade med romantik att göra. I den engelska versionen är sålunda Johnny och Linda två rutinerade rebellagenter som samarbetar därför de har fått order om det och som gradvis förhärdas av krigsupplevelserna. Berättarjaget Johnny inser vad som sker med honom, men ser inga alternativ eftersom kriget har sin egen grymma logik.

Har du haft nytta av ditt arbete för FN i ditt skönlitterära skrivande, då The Ice War handlar om en storskalig konflikt?

När våra blåhjälmar var i Bosnien på 1990-talet var jag under en tid en Södertälje-baserad kugge i deras trängorganisation. Och mina noveller om planeten Patchwork World bygger på min civila tjänstgöring i Kabul 2008-09. Genom dessa erfarenheter kom jag att förstå hurdant vardagsliv i krigszoner är och vad krig gör med människors psyken. Ett exempel: Johnny i The Ice War ärras i kropp och själ av sina upplevelser och är klarsynt nog att förstå det.

Har du hämtat någon inspiration från verkligheten?

Ja, några händelser i The Ice War är inspirerade av historiska händelser, till exempel Nanking-massakern på 1930-talet och Carl-Gustaf von Rosens flygarbragder (en svensk Biggles) i Etiopien på 1930-talet och i Västafrika på 1960-talet.

Kommer vi att få se något rollspelsrelaterat i samma miljö/värld som The Ice War?

Tomas Arfert har tjatat på mig om detta. Det är möjligt – den fiktiva världen finns ”redo” i mina tankar – men jag måste hitta ledig tid. Inte under 2016 kan jag i alla fall säga.

Vilka skillnader ser du på att konstruera ett rollspelsäventyr gentemot att skriva en roman?

Jag brukar lite skämtsamt säga att rollspelskonstruktion kan jämföras med att skriva skolböcker för gymnasiet: pedagogiska beskrivningar av maskiner (spelregler), ekologi, samhällen och historia. Det finns inga givna huvudpersoner och allt måste skildras på ett så öppet sätt att spelledarna utan bekymmer kan bygga sina egna kampanjer och äventyr.

Romanen kräver däremot trovärdiga huvudpersoner vars upplevelser griper tag i läsaren. Författaren måste gå in i en människas inre och skildra hens resa från problem till lösning. Däremot behöver den fiktiva verkligheten inte vara lika öppen eftersom läsaren bara följer ett litet antal ”spår” genom världen.

Vilka möjligheter och problem ser du med självpublicering?

Under perioden 2004-09 blev jag upprepade gånger refuserad av konventionella förlag. Jag vill att min berättelser ska bli lästa och eftersom jag är 57 år har jag inte tid att vänta. Därför är självpublicering det bästa tillgängliga redskapet.

Problemet med självpublicering är marknadsföring, eftersom tusentals andra författare gör som jag. Hur ska de potentiella läsarna få veta att mina böcker över huvud taget finns?

Som självutgiven författare, hur ser du på kostnader som layout, lektör, omslag? Anlitar du några av dessa tjänster själv?

Jag har tyvärr inte pengar att anlita proffs till sådana sysslor, eftersom kostnaderna då lätt rusar iväg. Jag måste istället meka och fixa själv trots att jag vet att kvalitetssäkringen blir lidande.

Kommer det fler böcker i serien?

Jag skissar på en fristående fortsättning med Linda Connor som en av huvudpersonerna. Romanen utspelar sig 1944-45, strax efter att det stora kriget har slutat, och ställer frågan: ”Vad gör kämpen nu när kriget är över och svärdet hänger över öppna spisen?” Det finns ju ingen väg tillbaks till det gamla livet – det som gick förlorat på slagfältet är borta för alltid.

Om vi ställer samma fråga som Linda Connor i den kommande uppföljaren. Hur kommer man tillbaka efter att ha upplevt krig? Går det att vara på samma sätt efteråt? Hur var det för dig?

Jag kom hem från Afghanistan med skarpa minnen av bombexplosioner i närområdet. Kriget förändrade min personlighet och det tog mig över ett år att landa i Sverige; inget ovanligt enligt den psykolog som hjälpte mig på traven.

”The mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns to its original size,” skrev den amerikanske tänkaren Oliver Wendell Holmes för länge sedan. Han har rätt, så under psykologsamtalen förstod jag att jag inte kunde återvända till det gamla livet utan att jag måste starta på ny kula. Så jag började skriva annorlunda berättelser och rollspel av terapeutiska skäl – mycket i Patchwork World-novellerna och rollspelet Sci-Fi bygger på vad jag upplevt i Kabul – och valde ett nytt yrke.

Jag hängde bildligt talat svärdet över öppna spisen för mina tre barns skull, men den dag de är vuxna kanske jag tar ner det och ger mig iväg till ställen där människor i nöd behöver hjälp. Livet har gett mig mycket och jag ser det som min plikt att använda dessa gåvor till andra människors gagn.

Daniel Lehto