I ett
pojkrum på åttiotalet satt en liten grabb med Drakar och demoner
som största fritidsintresse. Några av hans största idoler var
spelkonstruktörerna på Äventyrsspel. Med förevändningen av
krystade regelfrågor som skickades per brev samlade han på sig
namnteckningarna av konstruktörerna. Och bland dessa var det en
namnteckning som lyste klarast.
Trettio
år senare intervjuar jag Anders Blixt om hans roman The Ice War, som
skildrar en alternativ historia med fantastiska inslag – däribland
den fiktiva kontinenten Alba. Romanen är skriven på engelska, så
vi går rakt på sak.
Hur kommer det sig att du valt att
skriva på engelska?
Min familj är tvåspråkig
svenska/engelska, så engelska är inte ett främmande språk. För
många år sedan granskade en svensk universitetslärare i engelsk
litteratur några av mina alster och konstaterade att min engelska
prosa är bättre än min svenska. Förhoppningsvis ska jag också nå
en större publik med engelskan.
The
Ice War var skriven på svenska först och utgiven som Iskriget, så
du får gärna berätta om skillnaderna mellan den och den omarbetade
engelska versionen.
Carolina
Gomez-Lagerlöf gav mig konstruktiv kritik på den svenska versionen,
bland annat om det alltför klichéfyllda förhållandet mellan de
två huvudpersonerna. Jag skrev därför en ny inledning om Johnnys
och Lindas första möte och strök därefter allt som hade med
romantik att göra. I den engelska versionen är sålunda Johnny och
Linda två rutinerade rebellagenter som samarbetar därför de har
fått order om det och som gradvis förhärdas av krigsupplevelserna.
Berättarjaget Johnny inser vad som sker med honom, men ser inga
alternativ eftersom kriget har sin egen grymma logik.
Har du haft nytta av ditt arbete för
FN i ditt skönlitterära skrivande, då The Ice War handlar om en
storskalig konflikt?
När våra
blåhjälmar var i Bosnien på 1990-talet var jag under en tid en
Södertälje-baserad kugge i deras trängorganisation. Och mina
noveller om planeten Patchwork World bygger på min civila
tjänstgöring i Kabul 2008-09. Genom dessa erfarenheter kom jag att
förstå hurdant vardagsliv i krigszoner är och vad krig gör med
människors psyken. Ett exempel: Johnny i The Ice War ärras i kropp
och själ av sina upplevelser och är klarsynt nog att förstå det.
Har du hämtat någon inspiration
från verkligheten?
Ja, några händelser i The Ice War är
inspirerade av historiska händelser, till exempel Nanking-massakern
på 1930-talet och Carl-Gustaf von Rosens flygarbragder (en svensk
Biggles) i Etiopien på 1930-talet och i Västafrika på 1960-talet.
Kommer vi att få se något
rollspelsrelaterat i samma miljö/värld som The Ice War?
Tomas Arfert har tjatat på mig om
detta. Det är möjligt – den fiktiva världen finns ”redo” i
mina tankar – men jag måste hitta ledig tid. Inte under 2016 kan
jag i alla fall säga.
Vilka skillnader ser du på att
konstruera ett rollspelsäventyr gentemot att skriva en roman?
Jag brukar lite skämtsamt säga att
rollspelskonstruktion kan jämföras med att skriva skolböcker för
gymnasiet: pedagogiska beskrivningar av maskiner (spelregler),
ekologi, samhällen och historia. Det finns inga givna huvudpersoner
och allt måste skildras på ett så öppet sätt att spelledarna
utan bekymmer kan bygga sina egna kampanjer och äventyr.
Romanen kräver däremot trovärdiga
huvudpersoner vars upplevelser griper tag i läsaren. Författaren
måste gå in i en människas inre och skildra hens resa från
problem till lösning. Däremot behöver den fiktiva verkligheten
inte vara lika öppen eftersom läsaren bara följer ett litet antal
”spår” genom världen.
Vilka möjligheter och problem ser
du med självpublicering?
Under perioden 2004-09 blev jag
upprepade gånger refuserad av konventionella förlag. Jag vill att
min berättelser ska bli lästa och eftersom jag är 57 år har jag
inte tid att vänta. Därför är självpublicering det bästa
tillgängliga redskapet.
Problemet med självpublicering är
marknadsföring, eftersom tusentals andra författare gör som jag.
Hur ska de potentiella läsarna få veta att mina böcker över huvud
taget finns?
Som
självutgiven författare, hur ser du på kostnader som layout,
lektör, omslag? Anlitar du några av dessa tjänster själv?
Jag
har tyvärr inte pengar att anlita proffs till sådana sysslor,
eftersom kostnaderna då lätt rusar iväg. Jag måste istället meka
och fixa själv trots att jag vet att kvalitetssäkringen blir
lidande.
Kommer det fler böcker i serien?
Jag skissar på en fristående
fortsättning med Linda Connor som en av huvudpersonerna. Romanen
utspelar sig 1944-45, strax efter att det stora kriget har slutat,
och ställer frågan: ”Vad gör kämpen nu när kriget är över
och svärdet hänger över öppna spisen?” Det finns ju ingen väg
tillbaks till det gamla livet – det som gick förlorat på
slagfältet är borta för alltid.
Om
vi ställer samma fråga som Linda Connor i den kommande uppföljaren.
Hur kommer man tillbaka efter att ha upplevt krig? Går det att vara
på samma sätt efteråt? Hur var det för dig?
Jag
kom hem från Afghanistan med skarpa minnen av bombexplosioner i
närområdet. Kriget förändrade min personlighet och det tog mig
över ett år att landa i Sverige; inget ovanligt enligt den psykolog
som hjälpte mig på traven.
”The
mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns
to its original size,” skrev den amerikanske tänkaren Oliver
Wendell Holmes för länge sedan. Han har rätt, så under
psykologsamtalen förstod jag att jag inte kunde återvända till det
gamla livet utan att jag måste starta på ny kula. Så jag började
skriva annorlunda berättelser och rollspel av terapeutiska skäl –
mycket i Patchwork World-novellerna och rollspelet Sci-Fi bygger på
vad jag upplevt i Kabul – och valde ett nytt yrke.
Jag
hängde bildligt talat svärdet över öppna spisen för mina tre
barns skull, men den dag de är vuxna kanske jag tar ner det och ger
mig iväg till ställen där människor i nöd behöver hjälp. Livet
har gett mig mycket och jag ser det som min plikt att använda dessa
gåvor till andra människors gagn.
Daniel
Lehto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar