Nostalgi: Kampanjen Gudars källa

En kampanj till vårt husreglade Mutant 2. Kampanjen Gudars källa tog oss flera år att spela klart. Jag komprimerade historien till ett äventyr som vi gav ut genom vårt fansin Weird Quest 2009. Vi snodde helt fräckt idén med de spräckta bokstäverna från Grå döden, för det gav rätt vibbar.

Norrlandsnytt spelade en stor roll för kampanjen då tidningsredaktionen var direkt inblandade i händelserna. Detta spår tonades ner till Weird Quest. Handligen utspelades helt och hållet i Norrland, främst i vildmarken, ruinstaden Gällivare och dess gruva, samt Ume och Lule. Vi byggde friskt med rekvisita till kampanjen, men bara de digitala delarna och originalillustrationerna finns kvar idag.

Handlingen kretsade kring en arkeologisk expedition till de skandiska bergen, där en underjordisk bunker från tiden innan katastrofen ruvade på en hemlighet... Rollpersonernas nemesis i vår version av kampanjen hette Müller och var en spion från Ulvriket. Inledningsvis förrådde han rollpersonerna och lämnade dem i tron att de var döda. Faktiskt var han en av trådarna vi aldrig knöt samman i kampanjen, då vi lämnade öppet för en fortsättning som aldrig blev av. Nu när en av oss inte finns kvar längre, tvivlar jag på att vi någonsin kommer att spela vidare på denna kampanj.

Intresserade kan hitta äventyret här.
Här hittar du bilagan med alla kartor och handouts.

Filmrecension: Wonder Woman

Det ska villigt erkännas att jag inte läst jättemycket Wonder Womanserier, och kanske underlättar det att inte ha stenkoll på hennes serietidning i de fall de ändrat något vid bytet av medium. Å andra sidan brukar jag inte ha några större problem med omskrivningar med några få undantag (host, Deadpool i Wolverine). Så med risk för att inte ha full koll på Wonder Womans bakgrundshistoria: det här var en lysande film.

Historien börjar i nutid, där Diana (Wonder Womans alter ego) får ett gammalt fotooriginal levererat till sig i en väska. Det är Bruce Wayne som ligger bakom leveransen av fotot (vilket egentligen inte betyder något för berättelsen i den här filmen, men det ska ju byggas på det gemensamma filmuniversat), som föreställer Wonder Woman tillsammans med några män vid tiden för det första världskriget. Detta leder henne in på en vandring längs minnenas allé, vilket blir den historia vi får följa: från Dianas första år som barn på Themyscira till det första världskrigets skyttegravar. Actionscenerna är magnifika och använder sig en del av slowmotion, men inte så att det blir för mycket. Berättelsen är fängslande, med delar humor, allvar och action. Regissören Patty Jenkins behärskar alla dessa bitar väl. Min oro inför filmen, med tanke på hur undermåliga tidigare DCU-filmer varit, visade sig obefogad. Jag skulle drista mig till att säga att det här är den första DCU-filmen som är bra på riktigt, även om Suicide Squad hade sina stunder.

Gal Gadot var som klippt och skuren för huvudrollen (Hon var för övrigt ett av de få bra inslagen i det gigantiska magplasket Superman vs Batman), med både självsäkerhet, styrka och humor. Ett perfekt val för att spela amasonprinsessan. Även övriga roller kändes väl besatta.

Det här är en film jag kommer att se om. Kanske redan på bio.

Betyg: Fyra Spelgalningar.

B-uppsats om rollspel: När läsaren blir fokalisator

Ett år har gått, och det har varit både roligt och svettigt. Att sätta sig i skolbänken på universitetsnivå efter att arbetat och som mest läst på gymnasienivå tidigare, undantaget en skrivarlinje vid Mitthögskolan på nittiotalet, var en enorm omställning. Samtidigt har det känts som om det är här jag hör hemma. Jag har varit på väg att söka in flera gånger tidigare, men det har alltid kommit något i vägen. Nu blev det dock av, och jag har fått tillfälle att förkovra mig i litteraturhistorien på ett sätt jag inte kunnat tidigare. Det resulterade bland annat i en förstudie om vad som händer med en berättelse då protagonisten är medskapare tillsammans med berättaren.

Det handlar naturligtvis om rollspel, en hobby som legat mig varmt om hjärtat sedan jag först fastnade i den 1984. Jag ser B-uppsatsen som alltför liten till sitt omfång för att göra mediet en rättvisande analys, varför jag bestämde mig för att betrakta denna uppsats som en förstudie inför en djupare analys på C-nivå, och kanske vidare. Synpunkter mottages tacksamt, jag är mån om att det fortsatta arbetet ska bli så bra och rättvisande som möjligt.

Uppsatsen hittar ni här: När läsaren blir fokalisator : Analys med utgångspunkt i Erik Granströms rollspelsäventyr och roman Svavelvinter

På tröskeln till det okända – om gränslinjer i Bram Stokers Dracula

I Bram Stokers Dracula, som format så mycket av vampyrmyten och blivit ett slags kanon för genren, ställs protagonisterna inför det okända. Liksom i Mary Shelleys Frankenstein, bryter författaren mot den yttersta gränslinjen; döden, detta ofrånkomliga faktum som ingen kan värja sig mot. Utöver detta korsas även gränsen mellan friskt och sjukt, liv och död samt naturligt och onaturligt.

Just den odiskutabla gränsen mellan liv och död är något som inte går att passera, men när nu en roman spränger denna slutgiltiga gräns, vilka konstanter lämnar den då kvar för läsaren att lita på?

Draculas tröskel

En tydlig gränslinje i romanen är den som greve Dracula står inför, då han inte objuden kan komma in i en byggnad. Någon som har tillträde till den måste bjuda in honom. Denna person måste inte vara någon som är i besittning av byggnaden, det räcker med vem som helst som befinner sig där, vilket vi ser exempel på när Reinfield, som är inspärrad på mentalsjukhus, får besök av greven och uppenbarligen gett honom en inbjudan till inrättningen. Men det slutar inte där, för grevens makt tar sig slutligen in i våra allra mest privata sfärer: sovrummet och det egna hemmet. Skräcken tar därmed ett steg närmre läsaren, och ger en krypande känsla av att man inte går säker någonstans. Det är ett effektivt sätt att flytta det okända närmre inpå oss, vilket ger stora möjligheter för en författare att utforska våra innersta rädslor: ”Människans psyke, och över huvud taget det okända i tillvaron, öppnade främmande världar av dröm och fantasi/…/” (Olsson, Algulin/ Sahlin, Litteraturens historia i världen, 2015 s331)

Gränsen mellan friskt och sjukt

Mentalsjukhuset där Reinfield vistas fungerar också som en gränsdragning mellan det normala och det abnorma, det är där det friska skiljs från det sjuka och i den kontexten fastställs en maktordning mellan de intagna och deras vårdare. Det åskådliggör samhällets försök att distansera sig från de som inte passar in, för att i samma andetag både förvara och försöka rehabilitera dem. I Dracula blir detta mycket effektfullt, i och med att skräckens osäkerhet gör att själva tvivlet på om det är verkligt eller inte gör personer sjuka i ”hjärnfeber”. Om vi tar en av protagonisterna, Jonathan Harker, som exempel, så blir den unge advokaten frisk i samma stund som han får bekräftelse på att hans upplevelser i grevens slott i Transylvanien var verkliga och inte inbillade. Det var tvivlet som brutit ned honom. Denna gräns mellan friskt och sjukt framställs med eftertryck i romanen. Draculas inverkan på sina offer är nämligen att också denna gräns blir otydlig, då hans offer genomgår en slags metamorfos, vilken innebär hjärnfeber, anemi, sjukdom och åtrå, sätter de pryda viktorianska idealen om kyskhet på skam, på sin väg mot undergången. Som ett led i att förlora det mänskliga används nämligen sexualiteten som ett slags katalysator för att fjärma de goda människorna från det fördärvliga, något som även tidigare varit typiskt för sexualiteten i både litteratur och religiös föreställning.

Gränsen mellan levande och döda

En av de mest odiskutabla gränslinjer vi känner till, är gränsen mellan liv och död. Denna gräns är definitiv, det är en gräns som vi alla kan relatera till. I både Dracula och Frankenstein korsas denna gräns, vilket strider mot allt läsaren vet. Det gör också att läsaren inte kan vara säker på något, för om denna ofrånkomliga gräns har passerats, vilka konstanter kvarstår då att lita på? Osäkerheten får människan att känna sig liten och osäker, och sammantaget med den krypande skräcken ger det: ”Ett 'sublimt' landskap, för att använda den tidens uttryckssätt, är ett landskap som får människan att känna sig liten i skapelsen.” (Horace, Engdahl, Den svenska litteraturen 1988, s178)

När Lucy förvandlas till vampyr efter Draculas förtjänst, har hon genomgått en metamorfos till något omänskligt som inte ens hennes död kan rå på. Temat med liv efter döden går igen i folklore och religioner. Vi kan se det i så skilda verk som exempelvis Odysséen och Bibeln, men där är genomförandet inte enbart skrämmande utan något eftersträvansvärt. Shelley och Stoker ändrar på detta, och Stoker driver denna idé längre ut i det okända än Shelley. Där Stoker riktar sig till mysticismen och religiösa föreställningar i sina förklaringar, gör Shelley en ansats till att gå i naturvetenskapens fotspår vid detta brott mot den yttersta gränsen. Där är det människan själv som orsakar det som händer. I Dracula står människan vid sidan om och rår inte för detta gränsöverskridande, men försöker ändå ställa det tillrätta, för det inte bara strider mot människan, det strider även mot naturen.

Denna yttersta gräns, döden, är ett centralt tema genom litteraturhistorien, och förekommer i både religiösa skrifter såväl som i skönlitterära verk. Emily Dickinson skriver, i sin icke-namngivna dikt: ”I’ve seen a dying Eye/Run round and round a Room –/In search of Something – as it seemed –/Then Cloudier become –/ And then – obscure with Fog –/ And then – be soldered down/Without disclosing what it be,/Twere blessed to have seen –” Detta är den jagade blicken som den döende kan plågas av, för inför mötet med vårt sista andetag är vi inte alla redo. Och det är en av sakerna, det plågsamma, det som lämnats ofullbordat, den jagade blicken – rädslan – som gör döden så intressant, för det är något vi alla kan relatera till. Och trots detta, och de brott mot dödens lag som förekommer i både Dracula och Frankenstein, måste det mänskliga bevaras: ”Hur fattig och naken den mänskliga identiteten i den grekiska romanen än är, bevaras ju här ett mycket värdefullt korn av en folklig mänsklighet och tron förs vidare på människans oförstörbara förmåga i hennes kamp mot naturen och mot alla icke-mänskliga krafter.” (Bachtin, Kronotopen, 1988 ss31-32) Och kanske är det kärnan även i de gotiska skräckromanerna, att den mänskliga essensen på något vis överlever alla prövningar? I Dracula går människan till sist segrande ur mötet med det okända, och i Frankenstein kommer monstret till slut till insikt, då den mänskliga spillran i honom når fram när han hittar sin skapare död. På så sätt är romanerna allmängiltiga, då de talar till vårt allra innersta. Just detta kan vara en av förklaringarna till att Dracula oavbrutet funnits i tryck sedan den först publicerades (Rogers, Introduction. Stoker, Dracula, 2000, sVI). För tröskeln till det okända är också tröskeln till det mänskliga. Det beror bara på vilket håll man ser det från.

Den femte konfluxen - en svensk nationalskatt

Den avslutande delen i Granströms epos.

Tolv års väntan är äntligen över! När Erik Granström 2004 släppte romanen Svavelvinter, den första delen i Krönikan om den femte konfluxen, var det något nytt, men samtidigt (för oss gamla rollspelare) ganska bekant. Verket baserades nämligen på en gammal rollspelsklassiker till Drakar och demoner, ett spel jag växte upp med och fastnade i redan under den första halvan av åttiotalet. Och liksom kärleken till Drakar och demoner, har kärleken till Erik Granströms episka rollspelskampanj hängt med genom åren. Det var därför med viss oro som jag 2004 fick ett recensionsexemplar av Svavelvinter, för kunde en roman på temat göra berättelsen jag upplevt med två olika spelgrupper rättvisa? Det märktes dock redan på bokens första sida att detta var något eget. Granströms språk var både vackert och något omständligt, detta var ingen roman att sträckläsa. Och medan jag under läsningens gång vände blad, slogs jag av tanken på att denna mäktiga saga, full med underfundigheter, referenser till historiska personer och platser, gott om intertextualitet till såväl moderna som klassiska texter, samt en säregen humor och spännande handling, mycket väl skulle kunna komma att bli en svensk nationalskatt, på samma vis som Tolkiens Härskarringen betytt enormt mycket för Storbritanniens litterära kanon, eller andra ännu äldre verk i vår historia. Mycket hängde dock på fortsättningen, och kanske framförallt på avslutningen.

Det skulle ta tolv år och ytterligare tre tegelstegstjocka, episka romaner innan jag hade svaret i mina händer. Men innan vi går in på det slutliga omdömet, låt mig säga så här: Krönikan om den femte konfluxen är mastig, inte bara sidmässigt. Det tar tid att tugga sig igenom de många sidorna och deras myller av karaktärer, platser och oväntade vändningar. Och med tolv år mellan del ett och den avslutande delen är det ganska motiverat med en omläsning av samtliga böcker, för att inte tappa bort något, även om det naturligtvis finns en snabb resumé över vad som hänt i början av boken. Rollspelaren i mig ler igenkännande flera gånger åt saker som förekom i rollspelsäventyret, även om det på ett annat plan inte alls är jämförbart då romanbygget erbjuder dimensioner som saknas i rollspelet, och vice versa. 

Handlingen utspelas till större delen i öriket Trakorien och den nordligare kolonin Marjura. Där söker riddaren Arn Dunkelbrink efter hämnd på draken Blatifagus efter en oförrätt, medan generalen Praanz da Kaelve nystar i intrigerna kring huvudstaden Tricilve. Samtidigt löper ödets trådar samman, vilket innebär att den femte konfluxen närmar sig. Men vad innebär det egentligen?

I bakgrunden står också trollkarlen Shagul, med målet att styra konfluxen och dra Gudarna som styrt upp den vid näsan. Nämnas förtjänas också att likheten med Tolkien endast sträcker sig till genré, och i viss mån också omfång och betydelse. Men där Tolkiens tydligt kristna värderingar krävde en nattsvart skurk och goda hjältar (där förekommer förvisso karaktärer som Gollum och Boromir, men dessa är i klar minoritet), är Granströms romanbygge fyllt av tveksamma karaktärer och gråskalor, vilket gör det hela mycket mer intressant, och kanske även mer trovärdigt.

Mig veterligen har ingen svensk författare kommit i närheten av att skapa ett storverk i klass med Granströms epos. Det är både oefterhärmligt och fullständigt unikt, samtidigt som det står sig väl i förhållande till några av litteraturhistoriens allra största verk. Krönikan om den femte konfluxen kommer att föra Erik Granström in i historieböckerna. Och du var där när det hände.

Betyg: Fem Spelgalningar

Romaner i serien:

Svavelvinter

Slaktare små

Vredesverk

Tips!

Läs mer om Erik Granströms mästerverk här: https://www.svd.se/lasning-som-blaser-liv-i-drakar-och-demoner

Not:

Detta är en något omarbetad version av originaltexten som publicerades i Biblioteket i fokus nr 4/16.

Bokrecension: Himlavalvets inbyggare: Linda och Valentins galaktiska lexikon

"Vad är det för varelser som lever där ute bland stjärnorna? Hur ser de ut? Vilka unika egenskaper har de? Vad skiljer dem från oss människor och jordiska djur och växter? Ja, vad är de egentligen för några, dessa himlavalvets inbyggare?"

- ur baksidestexten

Linda och Valentin var en serie som låg mig varmt om hjärtat då jag var yngre. När Cobolt för en tid sedan började ge ut serien i inbundna samlingsvolymer, och jag fick höra att det var på gång en spelfilm baserad på serien, tyckte jag att det var dags att läsa om serien och se vad jag tyckte om den i vuxen ålder. Och ja, den står sig fortfarande. Det är en spännande och rätt märklig värld som albumen bygger upp.

När det så oväntandes damp ned ett exemplar av Himlavalvets byggare i brevlådan, var det trevlig läsning. Det kräver dock att man har med sig Linda och Valentin i bagaget för att kunna följa med och uppskatta detta bildlexikon. Här får vi en mängd fakta om platser, varelser och märkliga företeelser. Det finns en mängd roliga detaljer i boken, bland annat information om hur man tillagar Zanfette med Alzozo-buljong, en intervju med doktor Bzum och regler för kamunikernas foutchbranlig-spel. Det är underhållande och snyggt.

Är då detta galaktiska lexikon något för dig? Det är ingen oumbärlig bok, men ett kul tillskott till samlingen, och definitivt värt pengarna om du är ett fan av Linda och Valentin.

Betyg: Tre Spelgalningar

Spelrecension: Star Wars Destiny

Star Wars Destiny är ett samlarkort/tärningsspel, som på ett mycket bra sätt fångar mycket av det som är Star Wars. Till skillnad mot tillverkaren Fantasy Flight Games förra kortspel baserat på Star Wars universa (Star Wars the Card Game), fungerar det här också som samlarfenomen. Du köper nämligen boosters där du ine vet innehållet (fem kort och en tärning), precis som framgångsreceptet för Magic the Gathering.

Jag tror att Destiny också spelmekaniskt är bättre än sin föregångare, även om de tillhör lite olika kategorier. Tärningsspel har blivit oerhört populära på senare tid, med samlartärningsspelet DiceMasters som marknadens bjässe. DiceMasters får dock grafiskt stå tillbaka för Destiny, som är så mycket snyggare på alla vis. Också spelmässigt slår Destiny WizKids spel på fingrarna, i och med at det känns betydligt enklare att komma in i och har ett smidigare spelsystem.

Hur fungerar det då? Spelarna har varsin kortlek med 30 kort vardera (20 kort i startlekarna Kylo Ren och Rey) och ska besegra varandras karaktärer. För att kunna spela ut vissa kort behövs resurser, motsvarande mana i Magic eller energier i Pokémon, och dessa får du både mellan omgångarna och ibland genom att tärningarna ger dig en eller flera resurser under din tur. Förutom karaktärskorten finns också support, upgrades och events. Events påverkar spelet en gång och försvinner sedan till skräphögen. Dessa kort kan t ex ta bort din motspelares hits när denne attackerar dina karaktärer. Supports och addons spelas ut på karaktärerna, som var och en får ha tre kort kopplade till sig. Dessa kan vara personer/skepp som hjälper din karaktär (lite som followers i Talisman) och vapen/utrustning som kan ge extra tärningar till dina attacker. En extra finess är också att karaktärerna kan öka sitt försvar genom att få sköldar från tärningarna (eller korten). Då tas skadan som din motsåndare delar ut i första hand upp av dessa. För att vinna krävs då att du antingen besegrar dina motsåndare, eller också att din motståndare får helt slut på kort.

Även om Destiny är ett fartfyllt och spännande spel har det en del nackdelar. Den största är upplägget med boosters, men å andra sidan är det spännande att öppna och jaga efter sällsynta kort. Problemet, som jag ser det, är främst att vissa kort/tärningar som är sällsynta är mycket bra och därmed kan avgöra en omgång. Skicklighet kan i viss mån uppväga detta, och bara för att man har bra kort behöver man inte ha tur med tärningarna. Men ändå, det lämnar lite övrigt att önska om det är plånboken som bestämmer vem som kan bygga bäst lek.

Frånsett detta är Destiny ett både roande och underhållande spel som du definitivt borde titta närmre på.

Betyg: Fyra Spelgalningar