Hur det började
Det var jag, min yngre bror och en av mina vänner. Tillsammans kämpade vi oss fram genom snön på isplaneten Hoth under slaget mot Imperiet när det var vinter. På sommaren förvandlades skogen bakom skolan från Hoth till Endor. Skidstavar användes som ljussablar och många var de stavar som knäcktes i stridens hetta - trots att ingen ljussabel någonsin går av i filmen.
Tatooine fanns i den stora sandlådan, och de små trähusen i skogen nedanför dagis var egentligen X-vingar och Tie-fighters.
Det var en härlig tid.
Den korte Chewbacca
Min bror, som hade ett talfel och därför i stort sett inte kunde göra sig förstådd hos någon annan än mig och de allra närmsta vännerna, fick alltid vara Chewbacca eller en ewok, just därför att han inte kunde prata. Egentligen passade han bättre som ewok, eftersom han var så kort.
Själv ville jag alltid vara Luke Skywalker, sagans hjälte, men fick turas om med min kompis att ha den rollen.
Alla tre klädde vi ut oss för att bli så lika hjältarna ur Star Wars som möjligt. Från Glassbilen kunde man köpa Star Warsmasker, bara man köpte ett eller två paket Star Warsglass, antingen med mintsmak eller lakrits. Min mor undrade vid ett tillfälle varför jag hade strumporna utanpå byxorna: ”Du töjer ju ut dem”, sa hon.
Jag suckade, slog mig för pannan och utbrast: ”Men alltså, så har ju Luke Skywalker när han är på Tatooine!”
Trickfilmning och lådrobotar
Leken blev mer och mer avancerad, och snart låtsades vi spela in våra egna Star Wars-filmer med hjälp av filmkameror tillverkade av toalettpappersrullar och små kartonger. Hemma hos oss hade vi miniatyrstudion, där vi spelade in alla tricks. Modellerna byggde vi i lego, papper och kartong. Ömsom använde vi oss av legofigurer för att få skalan att stämma, ömsom av riktiga Star Wars-figurer.
Hos min kompis hade vi livestudion, och vid ett tillfälle släpade vi hem ett tjugotal stora kartonger från det lokala snabbköpet Servus till honom. Där omvandlades de raskt till robotar ur Star Wars-filmerna, till hans föräldrars stora förtvivlan (ungefär som då jag och en annan kompis bar hem tjugo, trettio liter sand in till hans pojkrum för att kunna leka med små plastsoldater i ökenmiljö). Lyckligtvis skonades mina föräldrar från liknande kreativa utbrott. Hemma hos oss var ju miniatyrstudion.
Det var bara så det var.
1988 - Räddningens år
Att leka på skolgården gick väl an i mörkret, men snart var det inte längre legitimt att visa sig ute mitt på ljusa dagen eftersom man var för stor. De andra i klassen förstod helt enkelt inte att det inte bara var barnsligt befriande utan också kollosalt kul och spännande. Därför, och inte på grund av en minskad lust att leka, upphörde Star Warsleken, åtminstone utomhus.
Hoppet stod till lego och actionfigurer.
Då, som en blixt från klar himmel, fick jag rollspelet i julklapp av mina föräldrar. Känslan går inte att beskriva, det var som när jag öppnade min första Star Wars-figur Weequay, som när jag fick välja min andra figur själv, ja - som alla de gånger då jag fyllde år och bubblande, sprudlande och sjudande inombords öppnade ett paket och fick syn på Triologgan. Det var magiskt.
Stjärnornas Krig rollspelet, blev räddningen när klasskamraternas grupptryck blev för stort. Plötsligt kunde jag lämna planeten jorden för en galax så fjärran, utan att göra annat än att sitta vid köksbordet.
Ljussabeldueller
I och med Stjärnornas Krig rollspelet blev jag på allvar biten av rollspel. Jag hade visserligen både Mutant och Drakar och Demoner sedan tidigare, och jag hade spelat hundratals timmar. Men med Stjärnornas Krig så insåg jag att jag var fast för livet.
Ett fasligt samlande inleddes.
Om höstarna plockade jag hjortron av brinnande livet, för att förtjäna mina rollspelsböcker på Star Warstemat i mitt anletes svett. Samtidigt gjorde jag mig ökänd i halva Gällivare, jag trampade runt i stan på cykel och bytte till mig Star Warsfigurer av alla som ville bli av med dem, trots att alla utom jag tydligen fattat att Star Wars var ute. Jag lät mig dock inte förskräckas, jag visste redan att jag var en tönt, jag var redan mobbad i skolan, så hur mycket värre kunde det egentligen bli?
Snart räckte inte Leksakshörnan uppe i Malmberget till längre. Postorder blev ett måste och jag beställde för brinnande livet så fort jag hade lite pengar på fickan. Vi beställde hela rollspelsgänget, och jagade alltid efter rabattgränserna hos Hobbyspel. Spel & Sånt hade dock inga rabatter, men rätt hyfsade priser, och jag tror att det var där jag hittade mitt Lightsaber Dueling Pack, två böcker, eller snarare häften, avsedda för att gestalta en duell mellan Luke Skywalker och Darth Vader. Om du aldrig har spelat Lightsaber Dueling Pack kan du tänka dig en spelbok, fast du har långt fler alternativ varje gång och din manöver matchas mot motståndarens innan du får se slutresultatet av ditt senaste hugg i form av en bild på din motståndares nuvarande position/posé.
Det var otroligt kul, och jag spelade det så mycket att jag snart nästan kunde spelet utantill. Från att i förstaklass ha stridit med ficklampor (som fick symbolisera ljussablar) inomhus, till skidstavar utomhus hade vi nu avancerat till pappersstrider vid köksbordet.
Åren går
Åren gick, och tiden på skolgården blev allt mer avlägsen. Rollspelen tog allt mer tid, och snart släpptes också nya serier på Star Warstemat efter att Marvel förlorat licensen. Jag minns det tydligt än idag hur jag läste det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas Krig med en klump i halsen. Men jag minns också den kittlande känslan som sjöd i mitt blod, ja - i hela min kropp, då jag några år in på nittiotalet öppnade ett paket jag beställt från SF-bokhandeln med Dark Empire. Eller då Star Wars-serietidningen kom tillbaka i Sverige. När jag fick höra talas om det cyklade jag runt hela Gällivare och Malmberget innan jag hittade ett exemplar i en butik.
Det kom andra böcker som spann vidare på filmerna, serietidningar, slutligen nya filmer och snart också en tv-serie. Samlandet fortsatte genom åren, och det verkar inte som om det finns något stopp.
Till sist
Ja, jag måste ändå erkänna att jag saknar tiden i skogen bakom skolan. Då jag kunde försvinna in i en helt annan värld utan någon tanke på verkligheten omkring mig, då trickfilmningsstudion på Tallbacka arbetade för högtryck för att hinna klart innan sovdags och då snön föll tät över isplaneten Hoth under ett av Rebellalliansens många slag mot Imperiet.
Jag saknar till delar förmågan att leka, utom då jag leker med min dotter, men istället för lek vänder jag mig till rollspelen, brädspelen och figurspelen.
Jag kan dock fortfarande känna samma berusning som då jag var liten när jag öppnar en booster med Star Wars-figurer till samlarfigurspelet, när det kommer en våg med nya skepp till Star Wars X-Wing och bli sådär barnsligt förtjust över att få hem det senaste numret av Shattered Empire, som jag blev då jag öppnade mina små gröna och röda pappersförpackningar med samlarbilder eller mina julklappar och födelsedagspresenter på 80-talet, och upptäckte att där dolde sig en ny Star Warsfigur. Och känslan av att få se en ny Star Warsfilm på bio? Obetalbart.
Den förmågan har jag kvar.
Men alla de andra?
Saknad.
