Bokrecension: Survivor's Quest (Legends)

Timothy Zahn levererar igen i och med denna mer eller mindre fristående roman. Som i Zahns övriga Star Wars-romaner så finns det givetvis röda trådar och återkopplingar mellan dem. I Surivor's Quest får vi veta mer om projektet Outbound Flight och dess kopplingar till Palpatine, klonen Joruus C'Baoth förlaga, jedin med nästan samma namn (men ett "u" kort), och Grand Admiral Thrawns art chiss. Romanen var Zahns första på DelRey sedan tidigare licensinnehavarna Bantam tappat Star Wars, och den utspelas 22 år efter A New Hope.

I centrum för händelserna står Luke Skywalker tillsammans med Mara Jade, vilka nu är äkta makar. De beger sig till planeten Nirauan i galaxens yttre territorier, då man har hittat resterna efter Outbound Flight, ett projekt som sattes igång för mer än femtio år sedan med upp drag att resa bortom galaxen. Outbound Flight hördes aldrig av mer, och ingen vet vilka hemligheter som döljer sig i det väldiga rymdskeppet.

Som vanligt är Zahns space opera ett slags rymdens Clive Cussler. Det är medryckande, spännande och lätt att ta till sig. Zahn har dessutom ett behagligt språk. Handlingen är det inget fel på och för den som läst Zahns övriga produktion, finns här en lång rad igenkänningfaktorer som återkommande biroller. När det gäller Star Warsromaner tillhör Zahns böcker det absoluta toppskiktet, varför denna bok varmt kan rekommenderas.

Bokrecension: The Hand of Thrawn Duology

Timothy Zahns duologi fick äran att avsluta Bantams utgivning av Star Wars-romaner då DelRey återtog licensen. Den inledande av dessa, Specter of the Past, berättar om den kaotiska tid vid slutet av inbördeskriget i galaxen. Imperiet, under ledning av Admiral Pellaeon, vill sluta fred med den Nya Republiken, men Moff Disra har en alldeles speciell bundsförvant och tänker inte lägga ned sina vapen. Kan det verkligen vara så att Grand Admiral Thrawn är tillbaka?

 Vi får i romanerna återse gamla karaktärer, både från filmerna och romanerna. En stor del av Timothy Zahns persongalleri från The Thrawn Trilogy figurerar innanför pärmarna, varav många är trevliga bekantskaper som man gärna återser igen. Zahn visar på stor talang för fartfylld space opera, med ett enkelt och rappt språk och en lagom dos intriger. Naturligtvis får vi följa Luke Skywalkers och Mara Jades fortsatta relation som i böckerna ställs på sin spets.

Om jag jämför dessa med Timothy Zahns tidigare Star Wars-trilogi, så skulle jag nog vilja påstå att den här är snäppet bättre. Det är en intressant och medryckande historia och den förutsätter egentligen inte att du har läst några andra Star Wars-romaner än The Thrawn Trilogy, även om en del saker och referenser kanske går förlorade. Zahns böcker står till stor del på egna ben.

Något att anmärka på är omslagen, som trots att de är mycket snygga inte förmedlar att hjältarna faktiskt blivit äldre sedan Return of the Jedi. De är porträtterade som om de nitton år som gått sedan A New Hope inte haft någon inverkan.

Han Solo, som klippt och skuren ur A New Hope, fast nitton år senare...

The Hand of Thrawn Duology är bland de bästa Star Wars-romanerna över huvudtaget, och det absolut starkaste Bantam gav ut. DelRey styrde sedan upp Expanded Universe och undvek mycket av de fånerier som Bantam ägnade sig åt. Men mer om detta en annan gång...

Betyg: Fyra spelgalningar

Recension: Star Wars Union

Till att börja med, Union tillhör inte Star Wars stoltaste ögonblick. Stackpole som annars brukar leverera, lämnar läsaren besviken. Det är i mångt och mycket en förvirrad och ostrukturerad historia om Lukes bröllop med fanfavoriten Mara Jade, som vi först stiftade bekantskap med i Timothy Zahns romaner. Naturligtvis går bröllopet inte helt smärtfritt.

De fotorealistiska illustrationerna känns lite slarviga, det kanske ska vara den stilen, men det tilltalar inte mig. Det hade jag dock kunnat se förbi om historien hade varit intressant. Det är den dock inte, utan lämnar mycket övrigt att önska. Två karaktärer av den magnitud som det berättas om här förtjänar ett bättre hantverk än detta. Det är inte historier som denna jag saknar när Expanded Universe inte längre är Canon...

Betyg: En spelgalning.

Heir to the Empire

När våra hjältar från filmerna återvände med buller och bång i och med Darh Horse's Dark Empire och den Bantamutgivna Heir to the Empire av Timothy Zahn, välkomnades de med öppna armar. Zahns böcker möttes av goda recensioner, ivriga fans och blev genast en bestseller.

Själv hade jag precis hunnit börja gymnasiet då jag fick hem pocketutgåvan och sträckläste den. Zahns språk var enkelt och mycket lättläst. Lite Clive Cussler, fast i rymden. Det gick nästan att höra John Williams episka musik i takt med att jag vände sidorna.

Romanen berättade om hur Imperiets styrkor samlats under en ny ledare - den osannolikt begåvade Grand Admiral Thrawn som den senaste tiden befunnit sig på uppdrag i de yttre territorierna av galaxen. Thrawn hade ett taktiskt sinne som var närmast oslagbart och han var dessutom i mångt och mycket en pragmatisk ledare som inte styrdes av impulser att omedelbart strypa sina undersåtar när de gjorde fel.

Naturligtvis leder hans ankomst till konfrontation med den Nya Republiken. Till sin hjälp har han en fallen jediklon - Joruus C'Baoth, och märkliga djur med en förmåga att avleda Kraften och lämna jedi-riddare kraftlösa. Dessutom gör Mara Jade sin debut här. Både Thrawn och Mara blev snabbt fanfavoriter och Mara kom att flitigt figurera i Expanded Universe där hon fick en alldeles speciell betydelse.

Handlingen var spännande, fartfylld och hade precis rätt dos av space opera för att fånga stämningen från filmerna. Några störande moment som exempelvis de smått töntiga namnen på klonerna och den krystade förklaringen till dessa kan därför förlåtas. Handlingen fortsatte sedan i Dark Force Rising och avslutande The Last Command.

Om du är Star Wars-fantast eller gillar space opera, är detta absolut något för dig.

The Thrawn Trilogy får fyra Spelgalningar i betyg.

Läs också:

Heir to the Empire - serieadaptionen från Dark Horse. Snyggt berättad, illustrerad och färglagd slår den nästan romanen på fingrarna.

Heir to the Empire Sourcebook - rollspelssupplement med mycket fakta också för icke-rollspelaren.

 

Star Wars: Dark Empire

Dark Empire
Marvel hade lagt ned sin långa utgivning av Star Wars-serier, och några år förflöt. Jag led av svår Star Wars-abstinens, men kunde till viss del råda bot på den med rollspelet från West End Games. Sedan upptäckte jag Dark Empire via Alvglans, men det blev till sist att beställa den från SF Bokhandeln. Jag fick de fyra första numren (av totalt sex) levererade samtidigt. Redan omslaget ni ser ovan, målat av Dave Dorman, var lockande snyggt. Och när jag öppnade serietidingen... Tom Veitchs och Kam Kennedys stilfullt målade akvareller i dovt mörka färger, teckningsstilen och berättandet tig andan av mig. I och med detta verk kom de båda upphovsmännen att lägga grunden för mycket av det som komma skulle. Ulic Qel-Droma, som kom att vara en av huvudpersonerna i Tales of the Jedi-serierna, nämndes här för första gången, liksom holocroner.

Meningen var egentligen att Dark Empire skulle utspelas innan Timothy Zahns Thrawn Trilogy, men då Zahn vägrade skriva in referenser till Dark Empire i sina böcker, flyttade man fram Dark Empire till ett år efter Timothy Zahns böcker. Några mindre korrigeringar i texten gjordes, men då det låg så nära publikation kunde inte några större ändringar göras.

Handlingen kretsar kring Palpatines pånyttfödelse i en klonad kropp. Personligen har jag aldrig haft något emot det, även om det delade EU-fansen i två läger. Det avhandlades även i andra Star Wars-baserade verk, som Timothy Zahns The Thrawn Duology, där han åter Mara Jade säga att hon inte var övertygad om att det verkligen var kejsaren som återvände. I och med Revenge of the Sith då Palpatine berättar för Anakin om Darth Plageius strävan efter evigt liv känns det dock inte så osannolikt att det skulle kunna vara en canon-historia i Star Wars-galaxen.

Dark Empire lät också Boba Fett återvända, något som fick stor betydelse för många andra romaner och serier.

I serien fick också Leia visa att hon skolats i Kraftens vägar av sin bror, något som sedan kom på skam under många kommande år i romanerna och serierna innan man återupptog den tråden långt senare. Jag uppskattade mycket Dark Empires tolkning av hur händelserna i Star Wars-galaxen utvecklats och håller den fortfarande kanske allra högst av allt publicerat material till Expanded Universe.

Slutligen, Dark Empire är ett mästerverk som väl förvaltar arvet efter originaltrilogin. Cam Kennedy och Tom Veitch har lyckats med konststycket att skapa en space opera som är lika medryckande och stämningsfylld som den bästa filmen i sagan, The Empire Strikes Back. Och det vill inte säga lite...

Betyg: 5 spelgalningar av 5 möjliga

Fotnot; Dark Empire kom också i en radiodramatisation som faktiskt är helt okej, samt en mycket matnyttig sourcebook från West End Games.

I skogen bakom skolan

Luke Skywalker stred för galaxens frihet varannan månad i serietidningen Stjärnornas Krig, på Domus drömde en liten kille om de senaste Star Warsfigurerna vid leksaksavdelningen, och i skogen bakom skolan - ja, det var där de avgörande slagen om galaxen utkämpades.

Hur det började
Det var jag, min yngre bror och en av mina vänner. Tillsammans kämpade vi oss fram genom snön på isplaneten Hoth under slaget mot Imperiet när det var vinter. På sommaren förvandlades skogen bakom skolan från Hoth till Endor. Skidstavar användes som ljussablar och många var de stavar som knäcktes i stridens hetta - trots att ingen ljussabel någonsin går av i filmen.

Tatooine fanns i den stora sandlådan, och de små trähusen i skogen nedanför dagis var egentligen X-vingar och Tie-fighters.

Det var en härlig tid.

Den korte Chewbacca
Min bror, som hade ett talfel och därför i stort sett inte kunde göra sig förstådd hos någon annan än mig och de allra närmsta vännerna, fick alltid vara Chewbacca eller en ewok, just därför att han inte kunde prata. Egentligen passade han bättre som ewok, eftersom han var så kort.

Själv ville jag alltid vara Luke Skywalker, sagans hjälte, men fick turas om med min kompis att ha den rollen.

Alla tre klädde vi ut oss för att bli så lika hjältarna ur Star Wars som möjligt. Från Glassbilen kunde man köpa Star Warsmasker, bara man köpte ett eller två paket Star Warsglass, antingen med mintsmak eller lakrits. Min mor undrade vid ett tillfälle varför jag hade strumporna utanpå byxorna: ”Du töjer ju ut dem”, sa hon.

Jag suckade, slog mig för pannan och utbrast: ”Men alltså, så har ju Luke Skywalker när han är på Tatooine!”

Trickfilmning och lådrobotar
Leken blev mer och mer avancerad, och snart låtsades vi spela in våra egna Star Wars-filmer med hjälp av filmkameror tillverkade av toalettpappersrullar och små kartonger. Hemma hos oss hade vi miniatyrstudion, där vi spelade in alla tricks. Modellerna byggde vi i lego, papper och kartong. Ömsom använde vi oss av legofigurer för att få skalan att stämma, ömsom av riktiga Star Wars-figurer.

Hos min kompis hade vi livestudion, och vid ett tillfälle släpade vi hem ett tjugotal stora kartonger från det lokala snabbköpet Servus till honom. Där omvandlades de raskt till robotar ur Star Wars-filmerna, till hans föräldrars stora förtvivlan (ungefär som då jag och en annan kompis bar hem tjugo, trettio liter sand in till hans pojkrum för att kunna leka med små plastsoldater i ökenmiljö). Lyckligtvis skonades mina föräldrar från liknande kreativa utbrott. Hemma hos oss var ju miniatyrstudion.
Det var bara så det var.

1988 - Räddningens år
Att leka på skolgården gick väl an i mörkret, men snart var det inte längre legitimt att visa sig ute mitt på ljusa dagen eftersom man var för stor. De andra i klassen förstod helt enkelt inte att det inte bara var barnsligt befriande utan också kollosalt kul och spännande. Därför, och inte på grund av en minskad lust att leka, upphörde Star Warsleken, åtminstone utomhus.

Hoppet stod till lego och actionfigurer.

Då, som en blixt från klar himmel, fick jag rollspelet i julklapp av mina föräldrar. Känslan går inte att beskriva, det var som när jag öppnade min första Star Wars-figur Weequay, som när jag fick välja min andra figur själv, ja - som alla de gånger då jag fyllde år och bubblande, sprudlande och sjudande inombords öppnade ett paket och fick syn på Triologgan. Det var magiskt.

Stjärnornas Krig rollspelet, blev räddningen när klasskamraternas grupptryck blev för stort. Plötsligt kunde jag lämna planeten jorden för en galax så fjärran, utan att göra annat än att sitta vid köksbordet.

Ljussabeldueller
I och med Stjärnornas Krig rollspelet blev jag på allvar biten av rollspel. Jag hade visserligen både Mutant och Drakar och Demoner sedan tidigare, och jag hade spelat hundratals timmar. Men med Stjärnornas Krig så insåg jag att jag var fast för livet.

Ett fasligt samlande inleddes.

Om höstarna plockade jag hjortron av brinnande livet, för att förtjäna mina rollspelsböcker på Star Warstemat i mitt anletes svett. Samtidigt gjorde jag mig ökänd i halva Gällivare, jag trampade runt i stan på cykel och bytte till mig Star Warsfigurer av alla som ville bli av med dem, trots att alla utom jag tydligen fattat att Star Wars var ute. Jag lät mig dock inte förskräckas, jag visste redan att jag var en tönt, jag var redan mobbad i skolan, så hur mycket värre kunde det egentligen bli?

Snart räckte inte Leksakshörnan uppe i Malmberget till längre. Postorder blev ett måste och jag beställde för brinnande livet så fort jag hade lite pengar på fickan. Vi beställde hela rollspelsgänget, och jagade alltid efter rabattgränserna hos Hobbyspel. Spel & Sånt hade dock inga rabatter, men rätt hyfsade priser, och jag tror att det var där jag hittade mitt Lightsaber Dueling Pack, två böcker, eller snarare häften, avsedda för att gestalta en duell mellan Luke Skywalker och Darth Vader. Om du aldrig har spelat Lightsaber Dueling Pack kan du tänka dig en spelbok, fast du har långt fler alternativ varje gång och din manöver matchas mot motståndarens innan du får se slutresultatet av ditt senaste hugg i form av en bild på din motståndares nuvarande position/posé.

Det var otroligt kul, och jag spelade det så mycket att jag snart nästan kunde spelet utantill. Från att i förstaklass ha stridit med ficklampor (som fick symbolisera ljussablar) inomhus, till skidstavar utomhus hade vi nu avancerat till pappersstrider vid köksbordet.

Åren går
Åren gick, och tiden på skolgården blev allt mer avlägsen. Rollspelen tog allt mer tid, och snart släpptes också nya serier på Star Warstemat efter att Marvel förlorat licensen. Jag minns det tydligt än idag hur jag läste det sista numret av Månadens äventyr: Stjärnornas Krig med en klump i halsen. Men jag minns också den kittlande känslan som sjöd i mitt blod, ja - i hela min kropp, då jag några år in på nittiotalet öppnade ett paket jag beställt från SF-bokhandeln med Dark Empire. Eller då Star Wars-serietidningen kom tillbaka i Sverige. När jag fick höra talas om det cyklade jag runt hela Gällivare och Malmberget innan jag hittade ett exemplar i en butik.

Det kom andra böcker som spann vidare på filmerna, serietidningar, slutligen nya filmer och snart också en tv-serie. Samlandet fortsatte genom åren, och det verkar inte som om det finns något stopp.

Till sist
Ja, jag måste ändå erkänna att jag saknar tiden i skogen bakom skolan. Då jag kunde försvinna in i en helt annan värld utan någon tanke på verkligheten omkring mig, då trickfilmningsstudion på Tallbacka arbetade för högtryck för att hinna klart innan sovdags och då snön föll tät över isplaneten Hoth under ett av Rebellalliansens många slag mot Imperiet.

Jag saknar till delar förmågan att leka, utom då jag leker med min dotter, men istället för lek vänder jag mig till rollspelen, brädspelen och figurspelen.

Jag kan dock fortfarande känna samma berusning som då jag var liten när jag öppnar en booster med Star Wars-figurer till samlarfigurspelet, när det kommer en våg med nya skepp till Star Wars X-Wing och bli sådär barnsligt förtjust över att få hem det senaste numret av Shattered Empire, som jag blev då jag öppnade mina små gröna och röda pappersförpackningar med samlarbilder eller mina julklappar och födelsedagspresenter på 80-talet, och upptäckte att där dolde sig en ny Star Warsfigur. Och känslan av att få se en ny Star Warsfilm på bio? Obetalbart.

Den förmågan har jag kvar.

Men alla de andra?

Saknad.

Star Wars: Shattered Empire

När Disney och Lucasfilm meddelade att de beslutat sig för att radera trettio års Star Wars-historia, den del som kallas Expanded Universe, visste jag inte riktigt vad jag skulle tro. Jag var besviken över att de böcker och serier som jag investerat både tid och pengar i under hela tiden inte längre var canon. De trycks fortfarande upp och ges ut, men nu med etiketten "Legends", eftersom de aldrig har hänt i den där galaxen så långt borta. Tydligen vill ändå man inte gå miste om försäljningsintäkterna från dessa romaner och serier, så de försöker både äta kakan och ha den kvar.

När Star Trek rebootades kändes det ändå helt okej, eftersom det redan genom tv-serierna och de gamla filmerna finns koncept med tidsresor och alternativa universa. Men det här var något annat.

Dark Horse, som tidigare gett ut Star Wars-serierna, förlorade licensen till Marvel som också såg till att spinna vidare på den nya, obefintliga canon. Det är nämligen ett oskrivet blad. Shattered Empire är en av dessa många titlar, och den är tillsammans med Chuck Wendigs böcker menade att bygga vidare på historian från Return of the Jedi och mot The Force Awakens. Och det är snyggt gjort.

Shattered Empire är en serie i fyra delar, vilka också kommer i en samlingsvolym, och de är skrivna av Greg Rucka samt tecknade av Marc Checchetto. Illustrationerna är mycket snygga, och handlingen är helt okej men känns kanske inte helt som en enda historia utan mer som en samling händelser där huvudpersonerna Shara Bey och Kes Dameron är med om olika skeenden efter slaget vid Endor. De får träffa på huvudpersonerna från filmen, och vissa händelser väcker lite frågetecken om kommande skeenden - saker jag trodde filmen (The Force Awakens) skulle förklara, men som kanske istället förklaras eller vidareutvecklas i kommande serier eller böcker.

Jag vill inte gå in på själva handlingen då jag själv föredrar en spoilerfri miljö, men jag gillade Shattered Empire. Den var ett nöje att läsa, även om det då och då känns som att "det här går ju inte", då jag läst de gamla böckerna och serierna. Men utifrån det nya oskrivna bladet, är det ett gott hantverk, om än inte den starkaste titeln Marvel kommit upp med på temat (mer om detta i ett senare inlägg). Klart värt ett inköp i alla fall, och är Star Wars en ny bekantskap för dig är det här en lika god inkörsport till den nya canon utöver filmerna som någon.

Betyg: 4 Spelgalningar av 5 möjliga

Till sist, MTFBWY och god fortsättning!