Bokrecension: The Hand of Thrawn Duology

Timothy Zahns duologi fick äran att avsluta Bantams utgivning av Star Wars-romaner då DelRey återtog licensen. Den inledande av dessa, Specter of the Past, berättar om den kaotiska tid vid slutet av inbördeskriget i galaxen. Imperiet, under ledning av Admiral Pellaeon, vill sluta fred med den Nya Republiken, men Moff Disra har en alldeles speciell bundsförvant och tänker inte lägga ned sina vapen. Kan det verkligen vara så att Grand Admiral Thrawn är tillbaka?

 Vi får i romanerna återse gamla karaktärer, både från filmerna och romanerna. En stor del av Timothy Zahns persongalleri från The Thrawn Trilogy figurerar innanför pärmarna, varav många är trevliga bekantskaper som man gärna återser igen. Zahn visar på stor talang för fartfylld space opera, med ett enkelt och rappt språk och en lagom dos intriger. Naturligtvis får vi följa Luke Skywalkers och Mara Jades fortsatta relation som i böckerna ställs på sin spets.

Om jag jämför dessa med Timothy Zahns tidigare Star Wars-trilogi, så skulle jag nog vilja påstå att den här är snäppet bättre. Det är en intressant och medryckande historia och den förutsätter egentligen inte att du har läst några andra Star Wars-romaner än The Thrawn Trilogy, även om en del saker och referenser kanske går förlorade. Zahns böcker står till stor del på egna ben.

Något att anmärka på är omslagen, som trots att de är mycket snygga inte förmedlar att hjältarna faktiskt blivit äldre sedan Return of the Jedi. De är porträtterade som om de nitton år som gått sedan A New Hope inte haft någon inverkan.

Han Solo, som klippt och skuren ur A New Hope, fast nitton år senare...

The Hand of Thrawn Duology är bland de bästa Star Wars-romanerna över huvudtaget, och det absolut starkaste Bantam gav ut. DelRey styrde sedan upp Expanded Universe och undvek mycket av de fånerier som Bantam ägnade sig åt. Men mer om detta en annan gång...

Betyg: Fyra spelgalningar

Recension: Star Wars Union

Till att börja med, Union tillhör inte Star Wars stoltaste ögonblick. Stackpole som annars brukar leverera, lämnar läsaren besviken. Det är i mångt och mycket en förvirrad och ostrukturerad historia om Lukes bröllop med fanfavoriten Mara Jade, som vi först stiftade bekantskap med i Timothy Zahns romaner. Naturligtvis går bröllopet inte helt smärtfritt.

De fotorealistiska illustrationerna känns lite slarviga, det kanske ska vara den stilen, men det tilltalar inte mig. Det hade jag dock kunnat se förbi om historien hade varit intressant. Det är den dock inte, utan lämnar mycket övrigt att önska. Två karaktärer av den magnitud som det berättas om här förtjänar ett bättre hantverk än detta. Det är inte historier som denna jag saknar när Expanded Universe inte längre är Canon...

Betyg: En spelgalning.

Spelrecension: Mysterium

Mysterium är ett samarbetsspel där en av spelarna tar på sig rollen av en osalig ande som vill få hjälp att komma till ro, och de andra spelarna tar på sig rollen av medium som ska hjälpa anden att avslöja den mördare som bragte denne om livet. Naturligtvis får det inte vara för enkelt, så på klassiskt andemanér är ledtrådarna anden kan ge begränsat till diffusa bilder, om du tänker Dixit så tänker du alldeles rätt. Genom att associera på rätt sätt ska spelarna genom bilderna anden förmedlar till slut avslöja mördaren, mordplatsen och ordvapnet - lite som i en avancerad variant av klassikern Cluedo.

Mysterium kan spelas i olika svårighetsgrader, där anden dels har möjlighet att byta kort, och att man dels lägger ut olika många ledtrådskort (där bara några är rätt, givetvis). Hur svårt spelet är beror till stor del på hur väl man känner varandra, för det gäller att associera likadant som anden för att avslöja mördaren.

Då Mysterium är ett samarbetsspel där spelarna vinner eller förlorar tillsammans, får spelarna samarbeta och hjälpa varandra att tolka de visioner (kort) de fått. Det vill säga, ända till den sista fasen i spelet då spelarna alla har fått fram var sitt alternativ på gärningsman, plats och mordvapen. Bara ett av dessa alternativ är rätt. Och beroende på hur väl det gått i spelet tidigare, får spelarna komma med sina gissningar efter att ha fått se ett antal av de sista ledtrådskorten: de med låg poäng måste gissa redan efter det första kortet, medan de med hög poäng får se alla tre. I denna fas får spelarna inte prata med varandra. Den grupp som fått flest röster är den som spelarna tror är rätt. Observera att spelarna kan vara oense, eller att två eller fler grupper kan få lika många röster. I så fall är det spelaren som har högst poäng från tidigare fas som får fälla avgörandet. Är valet rätt, vinner spelarna och anden får ro. Om inte, ja då förlorar de allihop, inklusive anden.

Spelet är mycket trevligt och bjuder på en del skratt och överraskningar. Det är väldigt snygga komponenter i spelet det kommer att bjuda in till flera trevliga omgångar. Om du dessutom gillar spel som Dixit, är detta nästan garanterat något för dig.

Daniels betyg: Fyra spelgalningar
Julias betyg: Fyra spelgalningar

Nyheter för yngre läsare

Första odjursboken är en mycket trevligt illustrerad pekbok i styv kartong, med rim om de olika monstren av illustratören själv. Bilderna är både stämningsfyllda  och lite småspännande läskiga. Johan Egerkrans har tidigare gjort bland annat den mycket trevliga boken Nordiska väsen. Här kommer hans bilder också till sin rätt. Vad som är lite synd däremot är att verserna inte känns lika klockrena, de känns ibland lite krystade. Det är dock min vuxna blick som hakar upp sig på det, och jag tror knappast att den tilltänkta åldersgruppen är lika kritisk.

Kort sagt, köp denna pekbok för illustrationerna. Den torde vara uppskattad av fantasyälskare och rollspelare som vill ha lite monstertema tillsammans med sina barn.

Ännu mer Egerkrans blir det i den tredje delen av lätt att läsa-serien Häxmästaren. Denna tredje del heter Slukaren och berättar om barnen Ella och Rands fortsatta äventyr. Texten är skriven av alltid produktive Niklas Krog som har ett stort antal böcker på sitt samvete. Slukaren är precis lika stämningsfylld som sina båda tidigare delar. Johan Egerkrans illustrationer är oklanderliga och stämningsfyllda och passar väl till Niklas Krogs historia. 

Bokserien torde passa yngre barn som precis lärt sig läsa, för mig som rollspelare och skapare av barnspelet Äventyr går det också utmärkt att använda boken som inspiration för spännande sagor i spelet. Häxmästaren är en mycket trevlig serie böcker för de yngre läsarna, och även jag som vuxen finner behållning i de tjusiga illustrationerna.

Serien Häxmästaren kan varmt rekommenderas, för den nyblivne läsaren och för föräldrar som läser högt för sina barn. Det korta formatet gör varje del i sagan utmärkt som kvällsläsning.

Heir to the Empire

När våra hjältar från filmerna återvände med buller och bång i och med Darh Horse's Dark Empire och den Bantamutgivna Heir to the Empire av Timothy Zahn, välkomnades de med öppna armar. Zahns böcker möttes av goda recensioner, ivriga fans och blev genast en bestseller.

Själv hade jag precis hunnit börja gymnasiet då jag fick hem pocketutgåvan och sträckläste den. Zahns språk var enkelt och mycket lättläst. Lite Clive Cussler, fast i rymden. Det gick nästan att höra John Williams episka musik i takt med att jag vände sidorna.

Romanen berättade om hur Imperiets styrkor samlats under en ny ledare - den osannolikt begåvade Grand Admiral Thrawn som den senaste tiden befunnit sig på uppdrag i de yttre territorierna av galaxen. Thrawn hade ett taktiskt sinne som var närmast oslagbart och han var dessutom i mångt och mycket en pragmatisk ledare som inte styrdes av impulser att omedelbart strypa sina undersåtar när de gjorde fel.

Naturligtvis leder hans ankomst till konfrontation med den Nya Republiken. Till sin hjälp har han en fallen jediklon - Joruus C'Baoth, och märkliga djur med en förmåga att avleda Kraften och lämna jedi-riddare kraftlösa. Dessutom gör Mara Jade sin debut här. Både Thrawn och Mara blev snabbt fanfavoriter och Mara kom att flitigt figurera i Expanded Universe där hon fick en alldeles speciell betydelse.

Handlingen var spännande, fartfylld och hade precis rätt dos av space opera för att fånga stämningen från filmerna. Några störande moment som exempelvis de smått töntiga namnen på klonerna och den krystade förklaringen till dessa kan därför förlåtas. Handlingen fortsatte sedan i Dark Force Rising och avslutande The Last Command.

Om du är Star Wars-fantast eller gillar space opera, är detta absolut något för dig.

The Thrawn Trilogy får fyra Spelgalningar i betyg.

Läs också:

Heir to the Empire - serieadaptionen från Dark Horse. Snyggt berättad, illustrerad och färglagd slår den nästan romanen på fingrarna.

Heir to the Empire Sourcebook - rollspelssupplement med mycket fakta också för icke-rollspelaren.

 

BloodBowl: Sponsorkontrakt för mina WoodElves

Spelrecension: Tassar & morrhår

Tassar & morrhår är ett rollspel av Nils-Erik Lindström. Rollspelet riktar sig till barn (och vuxna) och utspelar sig i en fabelvärld. Spelarna ska spela smådjur, som till exempel möss (tassar och morrhår...) i en värld fylld av väldiga och farliga bestar (människor, hundar, katter, råttor osv). Reglerna är enkla och lätta att lära sig. Med i boken följer också introduktionsäventyret "Ur askan i elden", så att man som spelare och spelledare lättare kan komma igång. Det enda som behövs utöver boken är sexsidiga tärningar, pennor och papper. Sedan är det bara att spela!

Tassar & Morrhår är ett trevligt och sympatiskt spel med snygga och stämningsfyllda illustrationer som för tankarna till Mouseguard och Bone, ett riktigt gott betyg. De enkla reglerna går fort att lära sig, ett stort plus. Det enda att anmärka på är kanske layouten som är väl enkel, och varför indrag på första stycket efter rubriker (men inte sedan)?

Sammantaget är dock Tassar & Morrhår ett spel att varmt rekommendera, i synnerhet till föräldrar och barn som vill spela tillsammans.

På hemsidan http://tassarochmorrhar.se/ finns det en del material att titta närmre på.
Om du gillar detta, kika även på: HeroKids (på engelska) och Sagospelet Äventyr (några av Spelgalningarna ligger bakom det senare).

Betyg: Fyra spelgalningar av fem möjliga.